Godkänt pantentskydd för energikatalysatorn

Andrea Rossis energikatalysator har nu blivit beviljad patentskydd, om så bara i Italien. Granskningen fortsätter nu för att skyddet skall gälla även övriga världen. Det verkar dock ännu vara oklart om patentet ger Rossi något utrymme att offentliggöra några av de delar i konstruktionen som han hittills vägrat avslöja. Ny Teknik skriver exempelvis att den granskning det italienska patentverket gör är mer formell och mindre teknisk än den internationella proceduren. Jag vet för lite om patentprocessen och de regelverk som styr detta för att kunna uttala mig om vilken faktiskt betydelse detta får. Fortsättning följer.

 

Publicerat i E-Cat, kall fusion | Lämna en kommentar

Lägg ner satsningen på biobränslen

Den före detta energipolitikern och riksdagsmannen för Centerpartiet, Pär Granstedt, uppmanar idag i en debattartikel i SvD att man bör lägga ner satsningen på elbilar. Granstedt menar att en elektrifiering av transportsektorn sannolikt är en teknologisk och energipolitisk återvändsgränd. Jag håller med om att det finns stora svårigheter med en elektrifiering av transportsektorn, men tyvärr är det inga av Granstedts argument för detta som är korrekta. Inte heller hans alternativ är särskilt realistiska.

Elektricitet är inte en energikälla utan en energibärare. Dess miljöeffekter beror på hur den produceras. I princip finns det två sätt. Den ena är att ta vara på naturlig rörelseenergi som vattenkraft och vindkraft. Elproduktion är det mest effektiva sättet vi känner för att ta vara på sådan energi. Det andra huvudalternativet är att producera el från bränsle. Gemensam för de olika tekniker som finns för detta är en låg verkningsgrad, oftast omkring 30 procent, medan resten av primärenergin avgår i värme, som ofta inte tas till vara. […] Batterilösningar innebär ytterligare omvandlingar som leder till ytterligare försämrad verkningsgrad. Allt detta gör att det är svårt att se elbilar som ett alternativ i en strävan att effektivisera energianvändningen.

Det är naturligtvis helt korrekt att förlusterna vid omvandling från värme till elektricitet är stora, även om moderna kraftverk har en effektivitet som ligger en bra bit över 30%, snarare i intervallet 35-50%. Kraftvärmeverk kan dock nå betydligt högre nivåer om spillvärmen också tas till vara. Vissa förluster i ett elfordon finns också även om dessa är betydligt lägre. Moderna elbilar har en effektivitet över 80%. Det Granstedt verkar glömma är att förlusterna i ett fordon med förbränningsmotor är enorma då kanske bara 10 (bensin) till 20 (diesel)% av energin i bränslet gör någon nytta vid hjulen. Redan här är alltså effektiviteten i ett elfordon överlägset den i ett fordon med förbränningsmotor.

Sedan gör Granstedt en kort utläggning om att massivt bruk av solenergi på något sätt skulle förändra detta vilket naturligtvis inte är fallet. Solenergi är ett av de dyrare energislagen som existerar idag och knappast miljövänligare än exempelvis vatten, vind eller kärnkraft sett ur ett livscykelperspektiv.

En ökad elanvändning måste i dag tillgodoses genom en ökad produktion i koleldade kondenskraftverk. Därav konstaterandet att de faktiska utsläppen av klimatgaser från elbilar är cirka tre gånger större än från motsvarande dieselbilar. I ett kort perspektiv är alltså en satsning på elbilar direkt miljöskadligt.

Detta är ett felaktigt påstående. Litteraturen visar att även om energin till laddningen av elektriska fordon kommer från ett elnät med en majoritet kolkraft i mixen, som exempelvis är fallen i Europa och USA, hamnar utsläppen på en lägre nivå än om olja förbränns direkt i fordonet. Den här rapporten från det amerikanska energidepartementet visar att en övergång från bensindrivna bilar till rena elbilar skulle ge en direkt sänkning av koldioxidutsläppen med drygt 25% om USA:s genomsnittliga energimix brukas vid laddning och ge ett oförändrat koldioxidutsläpp om en kolintensiv mix används. Var Granstedt får siffran ”tre gånger större” kan man fråga sig då den är mycket långt ifrån verkligheten. Är sedan elektriciteten producerad av en mix med större delen vind-, vatten- eller kärnkraft, som exempelvis är fallet i Norden, blir naturligtvis utsläppen av klimatgaser försumbara.

Granstedts kommentarer om kärnkraft lämnar jag oemotsagda och hänvisar istället till tidigare inlägg på den här bloggen där jag hoppas att mina åsikter framgår.

Slutsatsen är att en ansvarsmedveten energipolitik kommer att kräva både en kraftfull utbyggnad av förnybar energiproduktion och en effektivare energianvändning. Elförsörjningen blir en trång sektor. Då finns det ingen plats för elbilar, i varje fall med nu förutsebar teknik. I stället borde regeringen satsa mer kraftfullt på förnybara drivmedel, kanske i första hand cellulosabaserade.

Ja, självklart kommer elförsörjningen bli en trång sektor. Ett kanske ännu större problem är att energiförsörjningen som helhet kommer att bli en trång sektor. Det Granstedt borde ha i tankarna är att ett elektrifierat transportsystem är betydligt effektivare än ett icke-elektrifierat vilket gör migreringen från fossila bränslen, framförallt olja, betydligt lättare. Förnyelsebara drivmedel har, som jag pekat på tidigare, notoriskt låg EROEI vilket redan vid första anblicken borde utesluta dem som långsiktiga och hållbara ersättare till oljan. Det säger sig självt att en energikälla som kräver nästan lika mycket, och i vissa fall mer, energi att utvinna i förhållande till vad som kan tas till vara ur den inte går att bygga en hållbar framtid på. Vissa undantag finns, som exempelvis biodiesel i flygsammanhang då flygsektorn är omöjlig att elektrifiera. Kan det vara så att Granstedts tidigare engagemang i jordbrukssektorn färgat hans åsikter i frågan och får honom att försöka sälja in en lösning till politikerna som enbart gynnar bönder och skogsägare? Flytande förnyelsebara drivmedel kommer aldrig att kunna fasa ut oljan.

Det finns dock problem med en storskalig elektrifiering av transportsektorn. Dessa stavas tid, pengar och resurser. Det kommer att ta tid att byta ut någon betydande del av fordonsparken och det kan vara tid som vi inte har. Vidare är elektriska fordon fortfarande betydligt dyrare än deras förbränningsmotorbaserade motsvarigheter och lider av sämre prestanda. Är det realistiskt att anta att någon större mängd privatpersoner kommer välja att betala ett högre pris för en till synes sämre produkt? Sist men inte minst kräver produktion av exempelvis moderna batterier och elmotorer resurser som inte är lika kritiska i vanlig biltillverkning. Ett exempel på detta är de så kallade jordartsmetallerna som har rusat i pris den senaste tiden. Det råder ingen egentlig brist på dessa i jordskorpan men de är energi- och tidsmässigt besvärliga att utvinna.

Granstedt har dock en poäng i sin artikel då han säger:

Eftersom el är en energibärare som är beroende av ett ständigt flöde av elektronen, lämpar det sig bäst för anläggningar som kan var permanent anslutna till ett elnät.

Det är nog inte helt fel gissat att en betydande del av våra framtida transporter kommer vara spårbundna.

 

Publicerat i biobränsle, elbil, EROEI, etanol | 1 kommentar

Dahl i nytt kärnkraftsutspel

En samling socialdemokrater med Birgitta Dahl i spetsen gör idag ett utspel i DN där de deklarerar att:

Socialdemokratins uppgift är att avveckla kärnkraften

En mycket intressant inställning. Jag i min enfald har hela tiden trott att politikernas uppgift är att skapa mål för energiförsörjningen samt förutsättning och ramverk för industrin att verka inom, inte själva välja ut vilken teknik som är bäst lämpad för att nå dessa mål. Men jag har tydligen haft fel. Missförstå mig inte, det finns inget självändamål i kärnkraft. Däremot finns det ett självändamål i energisäkerhet.

Som alltid när det pratas kärnkraft kommer Tjernobyl på tal och nu också Fukushima samt hur osäker kärnkraften är. Det som är intressant med säkerhet i det här sammanhanget är ju att det var just Birgitta Dahl som låg bakom det så kallade tankeförbudet (1984:3) som är en av anledningarna till de bristerna vi ser inom svensk kärnkraft idag då lagen verkade begränsande på forskning som annars kommit operatörerna till nytta. Ännu mer intressant är att en av medförfattarna till debattartikeln, Lena Sommestad, medverkade till att riva upp samma lag just på grund av att den hämmat den kärntekniska utvecklingen.

Hur vore det om kärnkraftsmotståndarna tänker till först och agerar sen denna gång? Istället för att lägga energi på skrämselpropaganda för att få er vilja igenom borde ni ta fram funktionsdugliga ersättare till kärnkraften. Inte kol. Inte gas. Det är många med mig som tröttnat på garantilösa löften som ”vi är övertygade om” och ”potentialen för”. Jag följer i Michael Karnerfors spår och hävdar att om ni verkligen står för era ord finns bara två trovärdiga alternativ. Välj ett av dem.

  • Begär ett omedelbart stopp av alla svenska reaktorer idag om de är så farliga som ni hävdar. Hur vågar ni vänta till er partikongress 2013 om, som ni tycks tro, nya härdsmältor runt om i Sverige är nära förestående? Ta sedan fullt ansvar för följderna av detta beslut.
  • Stäng ner reaktorerna först när ett fossilfritt Sverige existerar och där fungerande ersättning till kärnkraften finns på plats. Inte tidigare.

Kan ni inte svara upp mot ovanstående föreslår jag att ni håller er borta från kärnkraften till dess ni kan stå för era åsikter. De svenska kärnkraftsmotståndarna har haft 30 år på sig att ta fram alternativa lösningar. Ni var ”övertygade om” att det skulle gå då också. Varför har det inte hänt? Vad är problemet? Kan det vara så att det har varit väldigt bekvämt med billig, säker, utsläpps- och fossilfri energi? Det är lätt att ha åsikter så länge man själv inte avkrävs några resultat. Nu är det upp till bevis!

Publicerat i foliehatt, forskning, Fukushima, kärnkraft, politik, Tjernobyl | Lämna en kommentar

Dåligt närminne?

Miljöpartiets Maria Wetterstrand och Lise Nordin går idag ut i DN och kräver att två svenska kärnreaktorer tas ur drift under den innevarande mandatperioden. Anledningen är föga förvånande haverierna i Fukushima. Att det gått så pass lång tid innan Mp kommer med ett dylikt utspel är kanske en större gåta än att de gör det överhuvudtaget. Det verkar tyvärr redan som att Wetterstrand och Nordin har glömt de två senaste vintrarnas energibrist, höga elpriser och hur den svenska energiintensiva industrin hotat med att flytta utomlands.

Trots att Sverige har bland de bästa förutsättningarna i världen att ha en helt förnybar elproduktion är vi bland de länder i världen som har mest kärnkraft, räknat per person.

Precis, och det är den höga andelen kärnkraft som skämt bort svenskarna med otroligt låga energipriser under årtionden. Det är först på senare tid, i och med bristen på satsningar inom just kärnkraften och homologeringen med de europeiska energimarknaderna som priserna har skjutit i höjden. Jag undrar om Wetterstrand och Nordin hade föredragit enorma kolkraftverk i Oskarshamn, Forsmark och Ringhals istället?

Sen halkar de in på säkerhet som om Fukushima skulle ha bidragit med någon revolutionerande ny vetenskap.

Vi vet nu att säkerhetssystem som ska gå in när det första faller ifrån kan slås ut av samma anledning som gjorde att det första systemet havererade.

Ja, det kallas common cause failures och är ett koncept som är välkänt och som varit det sedan systemsäkerhetsanalysens barndom. Gemensamma orsaker till vådahändelser är alltid den begränsande faktorn i vilket redundant säkerhetssystem som helst och detta är ingen nyhet. I fallet Fukushima var det ju trots allt inte bristen på insikt om detta fenomen som var problemet utan vilken höjd skyddsbarriärerna mot tsunamivågor skulle designas mot.

Slutligen förstår jag inte hur man kan se ett förväntat kommande överskott av energi, oavsett hur osäker denna prognos nu må vara, som en ursäkt till att stänga ner fungerande energiproduktion. Ett energiöverskott är inte ett problem, det är en möjlighet. En trovärdig politiker med borde istället planera och skapa förutsättningar för en framtid med ännu större energiöverskott för Sverige.

Publicerat i elpriser, energi, foliehatt, Fukushima, kärnavfall, säkerhet | Lämna en kommentar

Geotermisk energi

En uppstickare när man talar om förnyelsebar energi är geotermisk sådan. Den offentliga energidebatten tar för det mesta bara upp vind- och solenergi som alternativ till vattenkraft. Bergvärme, som till viss del är en form av geotermisk energi, är dock relativt vanligt i Sverige för uppvärmning av enskilda hushåll och det är därför lite förvånande att inte storskalig geotermisk energi får större utrymme.

De flesta har föreställningen att geotermisk energi bara är aktuellt i större skala på platser där den vulkaniska aktiviteten är hög och jordskorpan är tunn, som exempelvis på Island och i områden som Mayacamas. Tvärt om är det så att det går att utvinna värme ur berggrunden på i stort sett alla platser även om vissa självklart är mer gynnsamma än andra. Det gäller bara att borra tillräckligt djupt och preparera området så att permeabiliteten blir tillräckligt hög.

Jordens inre håller en betydligt högre temperatur än dess yttre på grund av radioaktivt sönderfall och gravitationella effekter. Denna inre värme letar sig sakta ut mot skorpan vilket innebär att en geotermisk gradient existerar där temperaturen ökar med ungefär 25-30 grader C per kilometers djup. Det är egentligen fel att kalla geotermisk energi för förnyelsebar eftersom jorden, på en geologisk tidsskala, hela tiden svalnar. Man kan däremot kalla energin uthållig eftersom mängden värme i planetens kärna inte nämnvärt kommer påverkas oavsett hur mycket mänskligheten väljer att utvinna.

Beroende på vad man vill utnyttja värmen till och vilka förutsättningar det aktuella området har får man anpassa angreppssättet till detta. Är man ute efter värme enbart i syfte att exempelvis värme ett hus med en värmepump räcker det att borra något hundratal meter djupt för att nå tillräckliga temperaturer. Här utnyttjar man temperaturskillnader i bergrunden på några få grader som i en accumulatortank ökas till kanske 50 grader för att sedan pumpas ut i radiatorer eller dylikt. De flesta bergvärmepumpar utnyttjar jordvärme, det vill säga lagrad solenergi, snarare än geotermisk energi. Vid storskalig utvinning av energi, antingen till fjärrvärme eller till produktion av elektricitet krävs dock betydligt högre temperaturer.

Det enklaste och billigaste sättet är att förlägga kraftverket till ett område där jordskorpan är tunn och den geotermiska gradienten är brant. Med andra ord, där man inte behöver borra så djupt för att nå höga temperaturer. Eftersom tillgången till dylika områden är begränsad och till viss del redan exploaterad finns alternativet att borra ned i en het akvifär, det vill säga en geologisk formation med hög permeabilitet där grundvatten samlas och uppvärms i stor omfattning. Tillgången till dylika är också begränsade och de kan vara fredade från exploatering på olika sätt för att färskvatten utvinns ur dem.

Det sista alternativet blir då att skapa sin egen akvifär med hjälp av så kallad hydraulisk frakturering, eller ”fracking”. Man pumpar helt enkelt ner stora mängder vatten blandat med sand och kemikalier i borrhålet, eller hålen, under högt tryck och spränger sönder berget och skapar på så sätt ett område med tillräckligt hög permeabilitet. Tekniken är i stort densamma som vid utvinning av skiffergas vilket är ett område som expanderat kraftigt i USA under de senaste åren.

Den stora fördelen med geotermisk energi över exempelvis vind- och solenergi är att den är tillgänglig kontinuerligt och inte bara när det blåser eller när solen skiner. Detta gör att den kan användas till baskraft precis som exempelvis kol- eller kärnkraft. En omfattande rapport från MIT uppskattar den tillgängliga geotermiska energin i USA som idag kan extraheras till ett par tusen gånger landets årliga energiförbrukning.

1:Reservoar 2:Pumphus 3:Värmeväxlare 4:Turbinhall 5:Hål för produktion 6:Hål för injektion 7:Fjärrvärme 8:Porösa sediment 9:Hål för inspektion 10:Berg

De temperaturer man talar om i dessa sammanhang ligger i spannet 150-300 grader C, vilket är förhållandevis lågt för att nå någon högre effektivitet vid exempelvis omvandling till elektricitet. Detta kan dock till viss del avhjälpas genom exempelvis kombinerade el- och värmekraftverk, CHP. Kapacitetsfaktorn är dessutom den högsta bland alla energikällor, till och med högre än för kärnkraft. Priset är också konkurrenskraftigt även om det idag inte kan tävla mot exempelvis kol och gas, vilket med stor sannolikhet också är anledningen till att inga större satsningar ännu gjorts. En annan stor fördel är att ingen ny exotisk teknologi behövs. De framsteg i djupborrning och frakturering som gas- och oljeindustrin gjort de senaste årtiondena går att tillämpa även på förberedelser inför geotermisk energiutvinning. Det handlar dessutom om enkla och robusta system som är lämpliga både för centraliserade och decentraliserade anläggningar.

Som med alla energikällor finns det dock nackdelar även om de är förhållandevis få. Trots att värmen i jordens inre aldrig kommer ta slut kan dock extraktion av energi i ett område sänka temperaturen i berggrunden lokalt, vilket innebär att nya akvifärer sannolikt måste skapas med jämna mellanrum för att ge de redan nyttjade tid att ”laddas upp”. Vidare är fracking inte den mest miljövänliga aktiviteten vilket bland annat belyses av den sevärda dokumentären Gasland om skiffergasutvinning i USA. Precis som med alla infrastrukturprojekt kommer givetvis också geotermiska kraftverk föra med sig utsläpp av olika slag. Fördelen är dock, precis som med andra förnyelsebara energikällor, att man inte behöver oroa sig för något bränsle.

Sammantaget är dock geotermisk energi en mycket lovande energikälla som det definitivt borde satsas betydligt mer på. Miljövänlig och hållbar energi utan problem med intermittens som dessutom kan placeras i princip var som helst är unikt och bör självklart främjas. Utan att gå helt överstyr och lova guld och gröna skogar tycker jag att geotermisk energi är en av de mest lovande ersättarna till fossila bränslen på både kort och lång sikt eftersom det kommer vara ett fungerande alternativ så länge som jorden finns kvar.

Publicerat i energi, förnyelsebar, geotermisk energi, intermittens, kostnader | Lämna en kommentar

Kall fusion under svensk observation

Ny Teknik skriver idag om ett par svenska forskare som medverkat vid ytterligare ett test av Rossis energikatalysator. Det var Hanno Essén, docent i teoretisk fysik och lektor vid KTH tillsammans med Sven Kullander, professor emeritus vid Uppsala Universitet, som deltog som observatörer vid ett försök i slutet av mars i Bologna.

Det nya testet genomfördes på samma sätt som de tidigare och under försökets sex timmar genererades ungefär 25 kWh energi. Essén och Kullander fick under besöket dessutom möjlighet att undersöka energikatalysatorn, eller E-Cat som den kallas av Rossi, utan isolering samt tillfälle att vända och vrida på alla komponenter under försöket.

Själva reaktorn där nickelpulver tillsammans med de ”hemliga” katalysatorerna trycksätts med vätgas uppskattar de till ca 50 cm3. I en rapport som sammanfattar testet skriver de:

Any chemical process for producing 25 kWh from any fuel in a 50 cm³ container can be ruled out. The only alternative explanation is some kind of nuclear process that gives rise to the measured energy production.

De tror att fysiken möjligtvis kan förklaras med en kombination av atom-, molekyl, kärn- och plasmafysik men att teoribildning på någon högre nivå inte är intressant i dagsläget. Vad som behövs är däremot ytterligare mätdata. Visar det sig att Rossis E-Cat faktiskt fungerar är ju trots allt en förklaringsmodell av underordnad betydelse, även om det på sikt innebär att man kanske kan effektivisera och förbättra apparaten.

Essén och Kullander har också fått tillgång till det nickel Rossi använder i reaktorn och haft möjlighet att analysera både oanvänt och använt pulver. Det oanvända nickelpulvret består av i princip rent nickel medan det använda innehåller flera andra ämnen, framförallt utmärker sig 1/10 koppar och 1/10 järn. Kullander ser, förutsatt att de inte är en del av katalysatorämnena, förekomsten av dessa metaller som ett bevis på att kärnreaktioner faktiskt inträffar under processens gång, då framförallt koppar är en möjlig produkt av fusion mellan nickel och väte (protoner).

Det kraftverk som skall uppföras till pilotkunden Defkalion Green Technologies kommer att innehålla 300 serie- och parallellkopplade reaktorer av samma modell som Essén och Kullander testat. Rossi räknar fortfarande med en invigning i oktober i år. Jag är fortfarande mycket skeptisk, men förstår inte vad Rossi skulle ha för syfte med att fortsätta på samma spår om det hela var en bluff. Han letar uppenbarligen inte investerare eller riskkapital och skulle hans E-Cat avslöjas som en bluff kommer han för all framtid vara svartlistad bland seriösa forskare. Det är bara att vänta och se.

Publicerat i E-Cat, kall fusion | 1 kommentar

De senaste månaderna

På grund av personliga orsaker har jag inte haft möjlighet att skriva några inlägg de senaste månaderna. Till min stora förtret har det under just denna tid hänt otroligt mycket i världen, inte minst ur ett energiperspektiv. Jag talar framförallt om inbördeskriget i Libyen och tsunamin som drabbat Japan.

Upproren i Nordafrika och Mellanöstern fortsätter och Libyen är nu det land där situationen är som mest kritisk, vilket bland annat tydliggörs genom den NATO-insats som för närvarande genomförs. Att många europeiska röster höjts till förmån för ett militärt ingripande i Libyen, till skillnad från övriga länder i området som drabbats av inre stridigheter, är föga förvånande med tanke på hur beroende flertalet europeiska länder är av den Libyska finoljan. Eftersom jag ligger några månader efter i rapporteringen känns det inte så relevant att analysera situationen vidare.

Situationen för tre av reaktorerna i Fukushima är fortfarande mycket allvarligt och för några dagar sedan gick operatören Tepco officiellt ut och erkände att de värst drabbade reaktorerna räknas som permanent kasserade. Vad som är ytterst olyckligt här är rapporteringen i media som till 90 % handlat, och fortfarande handlar, om de skadade reaktorerna och inte det fruktansvärda lidande som tsunamin gett upphov till. Ett fåtal anställda vid kraftverket har fått sätta livet till i de vätgasexplosioner som ägde rum under dagarna direkt efter skalvet men sedan dess har ingen drabbats. Detta bör sättas i relation till de tiotusental som är försvunna eller som bekräftats döda samt den halv miljon som är hemlösa som följd av tsunamin. Vart har deras medieutrymme tagit vägen? Eller säljer helt enkelt potentiella härdsmältor fler lösnummer?

Hur kärnkraftmotståndarna sedan kan använda Fukushima som ett slagträ i debatten är ett mysterium för mig. Här har vi sex reaktorer, mellan 30 och 40 år gamla, som klarat sig oskadda genom en jordbävning som med råge överskred deras designgränser samt fungerat felfritt under avstängning och nödkylning. Först sedan samtliga externa dieselaggregat översvämmats av en tsunami flera meter högre än vad anläggningen designats för uppstår problem. Trots att ett flertal vätgasexplosioner totalförstört reaktorbyggnaderna har reaktor-inneslutningarna hållit och tillsammans med personalens oerhörda insatser kraftigt begränsat risken för okontrollerade radioaktiva utsläpp till omgivningen. Precis som med Three Mile Island har jag svårt att se hur detta kan ses som något annat än ett bevis på att tekniken och de processer som finns på plats fungerar.

Man kan naturligtvis ha åsikter om hur lyckat det är att placera den här typen av anläggningar i ett område med samma höga seismiska aktivitet som i Japan. Samtidigt, vad är alternativet? Japan lider av en otrolig brist på inhemsk energi vilket gör att massiv import av kol och naturgas är de enda egentliga alternativen till kärnkraft. Hur många döda hade 40 års drift av kolkraftverk med motsvarande effekt gett upphov till? Vilka hade skadorna blivit på natur och klimat?

Som ett brev på posten stoppar nu ett flertal länder sina planer på expansion av kärnkraften, bland annat Storbritannien och Kina. Tyskland går ett steg längre och stänger tillfälligt ner sju reaktorer varav ett fåtal antagligen permanent. Självklart är förbättringar av säkerheten aldrig av ondo, men det är ett arbete som skall ske, och sker, kontinuerligt som en naturlig del av verksamheten, inte genom plötsliga känslopåkallade infall av politiker som är rädda för bristande stöd hos väljarskaran. Många kärnkraftsskeptiker hävdar att bristen på intresserade investerare i ny kärnkraft är ett bevis på att dessa ser för stora ekonomiska risker i vid en potentiell olycka. Sanningen är nog att de ser för stora ekonomiska risker i svängande opinion hos väljare och politiker.

Publicerat i Fukushima, kärnkraft, olja, risker | 2 kommentarer

Frankrike + Sverige = aktinidförbränning?

Tydligen har regeringen beslutat att Sverige skall satsa på spetsforskning inom kärnteknik tillsammans med Frankrike inom något som beskrivs som den största statliga satsningen sedan 80-talet.

Sverige anslår medlen i utbyte mot att Frankrike medverkar vid design och finansiering av forskningsanläggningen ESS i Lund. För svensk del kommer detta bland annat innebära att svenska forskare får hjälpa fransmännen med utvecklingen av den natriumkylda forskningsreaktorn ASTRID (Advanced Sodium Technological Reactor for Industrial Demonstration).

ASTRID skall kunna operera både som ”breeder” och ”burner”, det vill säga dels ha förmåga att producera tillräckligt med plutonium ur naturligt uran för att vara självförsörjande som att kunna förbränna aktinider vilka är de huvudsakliga orsakerna till den långlivade aktiviteten i kärnavfall. Reaktorn förväntas dock inte kunna vara kommersiellt tillgänglig förrän 2050 vilket är i senaste laget, även om man tror att den första laddningen aktinider kan börja förbrännas 2025.

Publicerat i breeder, burner, forskning, kärnavfall, Sverige | Lämna en kommentar

Saudileaks

Dokument som avslöjar att Washington är medvetna att de Saudiarabiska oljereserverna kan vara överdrivna med så mycket som 40% har släppts av Wikileaks. Att OPEC-länderna släpper siffror om sina reserver som innehåller mer eller mindre fantasi är ingen nyhet men att amerikanska diplomater tagit det på allvar sedan 2007 får väl betraktas som uppseendeväckande.

Förutom nationella reserver som sannolikt ligger långt under de som offentligt kommuniceras, vilket för övrigt är högst troligt även för de övriga OPEC-medlemmarna, finns ytterligare ett problem för Saudiarabien, nämligen den inhemska förbrukningen. Landets produktion är idag i nivå med rekordåren i slutet av 70- och början av 80-talet men exporten är inte i närheten då den inhemska konsumtionen har mångdubblats. Detta gör det svårare för Saudiarabien att behålla sin roll som ”swing producer” då man genom snabba förändringar i export kunnat jämnat ut skillnader mellan tillgång och efterfrågan på världsmarknaden.

För att nå upp till samma exportnivåer som 1980, vilket skulle kunna hålla världsmarknadspriserna nere, måste produktionen öka till 12-13 miljoner fat/dag vilket enligt de läckta dokumenten inte är möjligt. Vill Saudi Aramco öka sin export måste landets egna behov samtidigt minska, och det är sannolikt anledningen till varför man börjat intressera sig för kärnkraft och förnyelsebar energi.

Publicerat i olja, peak oil, Saudiarabien | Lämna en kommentar

In i evigheten

För den som är intresserad av kärnkraft och problematiken med slutförvar av kärnavfall kan jag rekommendera Into eternity av Michael Madsen som finns tillgänglig via SVT Play till och med den 6:e mars. Förutom att följa bygget av det första riktiga slutförvaret för utbränt kärnbränsle, Onkalo, intill Olkiluoto i Finland, tar filmen upp några av de filosofiska frågetecknen med att skydda kommande generationer i 100000 år.

Hur säkerställer man kommunikation med den civilisation som besitter jorden tusentals generationer senare? Är det överhuvudtaget möjligt att förmedla information över ett sådant tidsspann? Kanske skapar varningsskyltar bara nyfikenhet och lockar framtida upptäckare ner i berget på en skattjakt? Är det kanske bättre att helt dölja förvaret än att skylta med dess faror? Det är ganska tydligt att eventuell framtida mänsklig påverkan ses som ett betydligt större hot än geologiska rörelser i urberget som är förhållandevis lätta att förutse.

Det här är en högst aktuell fråga även för oss Svenskar då Sverige också planerar att bygga ett slutförvar av samma typ som man arbetar på i Finland. En ansökan väntas inkomma till regeringen i mars i år och som många säkert redan känner till är Forsmark redan utsett till platsen för det svenska förvaret.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Publicerat i kärnavfall, kärnkraft, slutförvar | Lämna en kommentar