Vettiga klimatåtgärder?

De totala globala utsläppen av klimatgaser var under 2013 över 50 miljarder ton. Av dessa stod Sverige för 56 miljoner ton i inhemska utsläpp, eller 0,11 %. Då de totala utsläppen de senaste åren ökat med i snitt 500 miljoner ton per år innebär det alltså att de ökar med över ett Sverige i månaden. Våra bidrag till de totala utsläppen är med andra ord försumbara. Tvärt om rankades Sverige nyligen som ”världens grönaste land”.

På längre sikt, 2040-2050, menar en att de globala utsläppen måste ner mot 20 miljarder ton om vi ska ha någons chans att klara 2 gradersmålet. Med nuvarande prognoser för befolkningsutveckling skulle detta innebära i storleksordningen två ton per person och år, eller runt 20 miljoner ton för Sverige. Vill en dessutom lämna utrymme för utvecklingsländerna måste vi väst i princip bli klimatneutrala.

Med anledning av detta har Sverige ambitiösa klimatmål. I och med det förmodade regeringsskiftet kommer dessa sannolikt uppdateras framöver men i skrivande stund anger Naturvårdsverket följande:

Förutom utsläppsmål för växthusgaser till 2020 föreslår regeringen mål och strategier om att:

  • halva Sveriges energianvändning år 2020 ska komma från förnybara energikällor
  • Sverige år 2030 ska ha en fordonsflotta som är oberoende av fossil energi
  • Sveriges nettoutsläpp av växthusgaser vid mitten av detta sekel ska vara noll
  • 20 procent effektivare energianvändning år 2020
  • 10 procent förnybar energi i transportsektorn 2020

Ovanstående kommer naturligtvis inte utan en prislapp. Riksrevisionen varnar dessutom för att kostnaderna riskerar att bli högre än nödvändigt samtidigt som man pekar på brister inom såväl styrning och samordning som rapportering. Högre kostnader för exempelvis energi och transporter på grund av styrmedel riskerar dessutom att försämra vår konkurrenskraft och leda till att företag och arbetstillfällen flyttar utomlands. Och allt detta för en minskning av utsläpp som i ett globalt sammanhang är helt försumbara. Är detta en bra klimatpolitik?

Tittar en på de stora bovarna när det kommer till klimatgaser ser en att USA och Kina tillsammans står för ungefär hälften av de globala utsläppen. Tittar en vidare på relationen mellan BNP och utsläpp av koldioxidekvivalenter för Sverige, USA och Kina får en ungefär följande resultat: $7600/ton, $2400/ton och $850/ton.

Det här betyder att Sverige har en ganska effektiv ekonomi, åtminstone sett till utsläpp av klimatgaser. För varje ton vi släpper ut får vi 7600 USD i ökad BNP. USA är en tredjedel så effektiva och Kina ligger långt efter. Den kinesiska ekonomin är nio gånger mer klimatintensiv per genererad BNP-dollar.

Förutom att väst har kommit längre i sin utveckling generellt är en av de största anledningarna till att vår ekonomi är så koldioxideffektiv givetvis att vår kraftförsörjning nästan uteslutande är baserad på vatten- och kärnkraft. Anledningen till Kinas höga utsläpp är att deras till stor del är baserad på kolkraft. USA placerar sig någonstans däremellan med en betydande andel gas- och kolkraft samtidigt som de har världens största kärnkraftsflotta.

Det här borde också betyda att varje krona som satsas på klimatåtgärder i Kina ger större effekt än den skulle göra i Sverige. Närmare bestämt nio gånger större effekt. Ett förslag till klimatpolitik är därför att länder med en koldioxideffektiv ekonomi lägger sina klimatsatsningar på att ersätta kolkraftverk i Kina, där de faktiskt gör någon skillnad.

Vill en nu inte skänka miljarder i utvecklingsbistånd till en diktatur kan en tänka sig att pengarna istället går till att stärka vår inhemska konkurrenskraft inom tung, energiintensiv industri för att på detta sätt locka tillbaka produktion till Sverige. Detta ger både sänkta utsläpp ur ett globalt perspektiv till en relativt låg kostnad samtidigt som det skapar arbetsplatser och skatteintäkter.

Tillägg 2014-10-27: I vissa diskussioner förs utsläpp per person fram som ett alternativt mått för att visa att länderna i väst är de största klimatbovarna. Först och främst är detta missvisande då det inte är utsläpp per person som förändrar klimatet utan de totala utsläppen. Med andra ord, om ett land inte är tillräckligt stort spelar höga utsläpp per person egentligen ingen roll annat än möjligtvis moraliskt och politiskt.

För det andra, bilden stämmer inte. Redan idag har Kina större utsläpp per person än Sverige och vissa länder i Europa. Till och med de genomsnittliga globala utsläppen på drygt 7 ton per person och år är högre än de svenska. USA sticker dock ut som ett land med både stor befolkning och höga utsläpp. 

  • USA              22 ton/person/år
  • EU27            9 ton/person/år
  • Kina             7,5 ton/person/år
  • Sverige        5,8 ton/person/år

Ett följdargument då blir att utsläppen inom Sverige inte tar hänsyn till de utsläpp som sker i andra länder på grund av tillverkning av varor som importeras. Gör man detta hamnar utsläppen runt 10 ton per person och år. Problemet med detta är att om alla länder lägger till utsläppen på grund av import kommer de totala summerade utsläppen överskrida de totala verkliga utsläppen. Detta gör hela räkneövningen tämligen meningslös.

Ett alternativt sätt att räkna som däremot tar hänsyn till både import och export har tagits fram av forskare i Lund. Här fördelas utsläppen baserat på både produktion och konsumtion på ett sådant sätt att de totala utsläppen hela tiden är konstanta. Med denna metodik hamnar de svenska utsläppen på 4-5 ton per person och år. Med andra ord en bra bit under genomsnittet och ner mot nivåer som börjar likna långsiktigt hållbara.

Publicerat i ekonomi, koldioxid, kostnader, Okategoriserade, politik | Lämna en kommentar

Minskade koldioxidutsläpp?

Vetenskapsradion Klotet sände i dagarna ett inslag om en familj i Alingsås som skaffat sig solceller och nu känner sig lurade då de ekonomiska förväntningarna inte införlivats. Förutom att det är privatekonomiskt vansinne att se köp av solceller som en ”investering”, vilket bloggen Nej, det kan vi inte… skrivit ett par inlägg om, reagerar jag dessutom på något annat som nämns i inslaget.

En smart el-mätare står uppställd inne på ett bord står som visar hur mycket koldioxidutsläpp solcellerna hunnit spara in idag, 5,8 kg hittills motsvarande 14 km bilkörning.

Sparat in? I förhållande till vadå? Jag har upprepade gånger påpekat att ingen energikälla är koldioxidfri under sin livscykel, så heller inte solceller. Tvärt om är solceller relativt energiintensiva att tillverka och ger upphov till någonstans mellan 50-100 gCO2eq per kWh producerad elektricitet.

Då det genomsnittliga utsläppet av koldioxid för den svenska energimixen är ungefär 20 gram per kWh innebär det snarare att man ytterligare belastar klimatet med, i bästa fall, 30 gram koldioxid per förbrukad kWh om man producerar sin egen el med solceller istället för att använda sina två hål i väggen. Men det är klart, jämför man med fulel från solcellernas förlovade land Tyskland kanske det stämmer…

Förutom att detta faktum gör att man direkt kan ifrågasätta nyttan med egenproducerad solel i Sverige framställer det också Klotet i tveksam dager. Hur kan något som kallar sig ”Vetenskapsradion” okritiskt skriva något dylikt?

Tillägg: Det kan tilläggas att för att hamna på 50 gCO2eq/kWh har man räknat med en solinstrålning på 1700 kWh/m2 och år, vilket är nästan dubbelt så mycket som vi kan hoppas på i Sverige. Justerar man livscykelutsläppen ovan för detta är alltså en siffra strax under 100 g mer troligt för nordeuropeiska förhållanden.

Vidare har livslängden för installationerna antagits vara 30 år, något som är i det generösaste laget. I synnerhet då branschorganisationen Svensk Solenergi själva anger 20-30 år för panelerna och 15 år för växelriktaren. Det verkar dock som att de flesta livscykelanalyser tar höjd för byte av växelriktare i sina beräkningar. 

Tillägg 2014-06-12: En ny studie från Argonne National Laboratory visar att utsläppen av växthusgaser från solceller producerade i Kina är ungefär dubbelt så höga som om de vore producerade i Europa eller USA. Då ovanstående analyser inte tar höjd för detta skulle det innebära att en stor del av de solceller som installeras har livscykelutsläpp närmare 150-200 gCO2eq/kWh. Notera dock att detta specifikt avser solceller tillverkade i Kina som används i svenska förhållanden.

Publicerat i ekonomi, koldioxid, solenergi, Sverige | Lämna en kommentar

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 7

Här kommer den sjunde och sista delen i serien om vänsterns förhållningssätt till kärnkraften. De första delarna kan läsas här:

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 1

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 2

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 3

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 4

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 5

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 6

 

Baserat på fakta och empiri skulle en alltså istället kunna hävda:

  1. Kärnkraften är säkrare än andra energikällor.
  2. Kärnkraften lämnar efter sig bränsle som kan återanvändas och leverera 50-60 gånger mer energi än vad det gjort hittills.
  3. Kärnkraften är dyr men billigare än alla andra energikällor.
  4. Kärnkraftens bränsle, uran, är förvisso en ändlig resurs men tillräckligt vanligt förekommande för att förse mänskligheten med energi under tusentals år.
  5. Kärnkraften ökar inte risken för spridning av kärnvapen mer än förekomsten av strålbehandling mot cancer.

Det tycks alltså vara så att argumenten mot kärnkraft brister när en synar dem i sömmarna. Kan det kanske vara så att vänster- och miljörörelsens hållning i frågan inte alls är baserad på fakta utan rent ideologiskt betingad?

Det tidiga kärnkraftsmotståndet är bland annat sprunget ur den folkrörelse som kämpade mot kärnvapen och provsprängningar. Kopplingen dessa företeelser emellan är således gammal men lika felaktigt nu som då. Motståndet har också sina rötter i tillväxtkritiska miljö- och vänster­organisationer som snarare var negativa till konsumtionssamhället än kärntekniken, eller för att citera motståndsmannen Fredrik Sjöberg [58].

Först något om bevekelsegrunderna. För det var inte rädslan, utan något annat. Och det är förstås farligt att göra sig till tolk för andra, men jag vill påstå att vi yngre, väl pålästa miljöaktivister främst var ute efter att bekämpa resursslöseriet som sådant, och konsumtionssamhället, och i den mån vi oroade oss var det inte för strålskador utan mera för den hårt centralstyrda kontrollstat som tycktes vara en av kärnkraftens grundförutsättningar. Det var faktiskt vår framtid striden gällde, och vi strävade mot ett samhälle som kunde bli svårt att förverkliga om den äldre generationen byggde fast landet i elberoendets rävsax. Ungefär så. Avfallsfrågan var givetvis viktig, men inte central.

Internationellt ser en samma tendenser. Det var snarare möjligheterna kärnkraften förde med sig, billig och säker energi i överflöd, som en motsatte sig, snarare än tekniken i sig [59].

If you ask me, it’d be a little short of disastrous for us to discover a source of clean, cheap, abundant energy because of what we would do with it. We ought to be looking for energy sources that are adequate for our needs, but that won’t give us the excesses of concentrated energy with which we could do mischief to the earth or to each other.

Giving society cheap, abundant energy … would be the equivalent of giving an idiot child a machine gun.

We can and should seize upon the energy crisis as a good excuse and great opportunity for making some very fundamental changes that we should be making anyhow for other reasons.

Let’s face it. We don’t want safe nuclear power plants. We want NO nuclear power plants.

Allt eftersom tiden har gått har detta motstånd cementerats inom vänster- och miljörörelsen och blivit synonymt med den. En har inget intresse av att bidra till att förbättra kärnkraften, den ska avvecklas till varje pris. Detta trots att de många av de tidigare ledande motståndarna nu bytt sida, till exempel medgrundaren av Greenpeace, Patrick Moore [60].

In the early 1970s when I helped found Greenpeace, I believed that nuclear energy was synonymous with nuclear holocaust, as did most of my compatriots. That’s the conviction that inspired Greenpeace’s first voyage up the spectacular rocky northwest coast to protest the testing of U.S. hydrogen bombs in Alaska’s Aleutian Islands. Thirty years on, my views have changed, and the rest of the environmental movement needs to update its views, too, because nuclear energy may just be the energy source that can save our planet from another possible disaster: catastrophic climate change.

Feministiskt Initiativ är åtminstone ärliga med sitt uppsåt när de i sin avsiktförklaring öppet redovisar att anledningen till att de vill höja skadeståndsansvaret för kärnkraftsoperatörer inte syftar till att skydda eventuella drabbade [61]:

Fi ska verka för att avvecklingen av den svenska kärnkraften snabbas på genom att skadeståndsansvaret ökar till minst 100 miljarder kronor.

Nu när grön tillväxt är det nya mantrat och behovet av ren energi globalt sett är tydligt är det dock svårt för rörelsen att spela samma kort som tidigare varför kärnkraften kritiseras på andra sätt. För att inte tappa ansiktet har kärnkraftskritiken blivit ett mål i sig. Då sanningshalten i denna kritik är tvivelaktig för att uttrycka sig milt uppmanar jag härmed vänster- och miljörörelsen att omvärdera sitt motstånd till kärnkraft eller åtminstone att inte kategoriskt motsätta sig den. Väljer en trots allt att fortsätta med kritiken bör en vara öppen med att den är vetenskapligt grundlös och baserad på känslor.

Då energifrågan är en av de viktigaste frågorna mänskligheten har att lösa blir det för mig svårt att ta både vänster- och miljörörelsen på allvar i och med detta slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften.

Referenser

[58] http://www.svd.se/kultur/radda-var-vi-aldrig_6115461.svd

[59] http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_the_anti-nuclear_movement

[60] http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/04/14/AR2006041401209_pf.html

[61]  http://www.feministisktinitiativ.se/for_en_feministisk_politik.php#j1

Publicerat i ekonomi, energi, förnyelsebar, fossila energikällor, gas, kärnkraft, kolkraft, kostnader, olja, politik, risker, säkerhet, tillväxt, uran, välfärd, vattenkraft, vindkraft | 1 kommentar

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 6

Härmed fortsätter serien om vänsterns förhållningssätt till kärnkraften. De första delarna kan läsas här:

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 1

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 2

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 3

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 4

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 5

5. Kärnkraften ökar risken för spridning av kärnvapen.

Det sista stora argumentet mot kärnkraft brukar vara att det ökar risken för spridning av kärnvapen. De flesta länder som idag förfogar över kärnvapen utvecklade dessa innan civil kärnkraft togs fram i landet. Världens första kärnkraftverk började leverera elektricitet i Obninsk 1954. Innan dess hade över 2000 atom- och vätebomber producerats samt ett antal av dessa detonerats. Israel har aldrig haft några kärnkraftverk men antas trots detta förfoga över hundratalet inhemskt producerade kärnvapen. Det finns dock undantag. I både Indien och Pakistan existerade civila kärnenergiprogram innan länderna detonerade sina första kärnvapen. Sedan finns länder som Sydafrika, Ukraina och Vitryssland som en gång förfogat över kärnvapen men avvecklat dessa inför tecknande av icke-spridningsavtalet, NPT [49], [50], [51].

Icke-spridningsavtalet är ett fördrag som skrevs på 1968 med avsikten att förhindra spridning av kärnvapen. Fördraget bygger på tre pelare, Icke-spridning, Avväpning och Rätten att använda kärnkraft fredligt. De befintliga kärnvapenmakterna förbinder sig att inte överföra kärnvapenteknologi till andra länder och de övriga medlemmarna förbinder sig att inte utveckla sådan teknologi. Vidare förbinder de fem kärnvapenmakterna sig också att minska och på sikt avveckla de egna kärnvapnen. Idag står Nordkorea, Indien, Pakistan, Israel och Sydsudan utanför avtalet [52].

Ett land som bestämmer sig för att skaffa kärnkraft, oavsett om det rör sig om inhemskt utvecklad eller köpt teknik, måste underkasta sig inspektioner av det FN-ledda Internationella atomenergiorganet, IAEA.  I gengäld förbinder sig länderna med kunskap inom kärnteknik att bistå med denna. Effekten av detta är att länder med intresse av att utveckla kärnkraftsanläggningar ges incitament att spela med öppna kort vilket underlättar för internationell insyn i deras kärnenergiprogram. Detta försvårar möjligheterna att obemärkt utveckla kärnvapen som en del i ett lands civila kärnkraftsutveckling. Ett land utan kärnkraft har det sannolikt lättare att i det fördolda utveckla kärnvapen då en inte har det internationella samfundets ögon på sig.

Väljer ett land att lämna fördraget eller inte leva upp till de förväntningar som ställs kan det internationella samfundet svara med sanktioner av olika slag. Detta har exempelvis skett mot Nordkorea, Iran och Irak.

Huvudfrågan är dock om förekomsten av kärnkraft ökar risken för spridning av kärnvapen eller om ett avvecklande av kärnkraften skulle leda till minskad förekomst av kärnvapen. Svaret på båda frågorna är sannolikt nej. Förekomst av kärnkraft i sig har ingen direkt koppling till utveckling av kärnvapen. Det bästa beviset för detta är egentligen att ta en titt på verkligheten. Trots att nästan 60 år förflutit sedan den första kärnreaktorn startade har endast nio stater utvecklat kärnvapen och av dessa hade tre kärnvapen redan innan den första reaktorn startades 1954. Detta gäller alltså trots att 31 länder använder kärnkraft för elproduktion och forskningsreaktorer av olika slag finns i över 56 länder [53], [54].

De länder där en hög andel kärnkraft i energimixen är mest aktuell och skulle göra störst nytta är dessutom de som redan förfogar över kärnvapen. Och att Sverige, Frankrike eller Tyskland avvecklar sin kärnkraft kommer inte leda till att USA eller Ryssland, eller för den delen Nordkorea, omvärderar sin kärnvapenagenda.

Detsamma gäller den omfattande kontrollstat som motståndare hävdar är en förutsättning för kärnkraft. Vi har i Sverige och i många andra länder i västvärlden framgångsrikt producerat el med kärnkraft under de gångna 40-50 åren. Om en anser att vi under denna tid levt i en oacceptabel kontrollstat böjer jag mig för denna kritik. Min åsikt är dock avvikande.

Ett vanligt påstående är att förekomsten av plutonium i använt kärnbränsle innebär att en lätt kan tillverka kärnvapen bara en har tillgång till detta. Det visar sig dock att det plutonium som produceras i civila reaktorer har en sammansättning som gör det i praktiken omöjligt att framställa vapen av och har därför aldrig använts i det syftet. Vapenplutonium måste ha en andel av isotopen Pu239 som överstiger 93% medan en i en civil reaktor stannar någonstans mellan 60-70%. För att göra kärnvapen har en alltid använt sig av specialbyggda reaktorer med militära bränslecykler som inte lämpar sig för civilt bruk [55].

När det kommer till kärnvapen baserade på den fissila isotopen U235 gäller även här att den måste anrikas till över 90% till skillnad mot 3-4% som är brukligt i kärnbränsle. Det nödvändiga kunnandet och tekniken för den typen av anrikning är inte densamma som för anrikning till bränslenivå [55].

Det är snarare så att förekomsten av kärnkraft bidragit till att minska förekomsten av vapenuran, bland annat genom det så kallade Megatons to megawatts-programmet. Programmet är ett samarbete mellan USA och Ryssland och går ut på att höganrikat uran från avvecklade ryska kärnvapen blandats ut och blir bränsle till amerikanska reaktorer. Ungefär 10% av elektriciteten i USA produceras av uran från före detta ryska kärnvapen [56].

Den ökade risk för spridning av kärnvapen som möjligtvis kan förknippas med kärnkraft är rent kunskapsmässig. En stor spridning av kärnkraft leder till ett större antal personer utbildade i ämnen som kan ha relevans för utveckling av kärnvapen. Det finns däremot inget som förhindrar att den kunskapen sprids också i en värld utan kärnkraft. Den moderna sjukvården kräver exempelvis motsvarande kompetens då de radioaktiva isotoper som är ett måste vid exempelvis diagnosticering och behandling av cancer produceras i kärnreaktorer avsedda för detta ändamål [63]. Dessa reaktorer kräver dessutom ofta höganrikat uran med en koncentration av U235 över 20%. Varför kämpar inte vänster- och miljörörelsen för att även denna verksamhet skall förbjudas?

Referenser

[49] https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_states_with_nuclear_weapons

[50] http://en.wikipedia.org/wiki/Obninsk_Nuclear_Power_Plant

[51] http://www.globalsecurity.org/wmd/systems/nuke-list.htm

[52] http://en.wikipedia.org/wiki/Treaty_on_the_Non-Proliferation_of_Nuclear_Weapons

[53] http://www.world-nuclear.org/info/Non-Power-Nuclear-Applications/Radioisotopes/Research-Reactors/#.UZfTRqKnzv0

[54] http://en.wikipedia.org/wiki/Nuclear_power

[55] http://www.world-nuclear.org/info/Safety-and-Security/Non-Proliferation/Safeguards-to-Prevent-Nuclear-Proliferation/#.UZZSEqKnzAM

[56] http://www.usec.com/russian-contracts/megatons-megawatts

[63] http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17961199.ab

Publicerat i ekonomi, energi, förnyelsebar, fossila energikällor, gas, kärnkraft, kolkraft, kostnader, Okategoriserade, olja, risker, säkerhet, Sverige, tillväxt, uran, välfärd, vattenkraft, vindkraft | 2 kommentarer

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 5

Härmed fortsätter serien om vänsterns förhållningssätt till kärnkraften. De första delarna kan läsas här:

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 1

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 2

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 3

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 4

4. Kärnkraftens bränsle, uran, är en ändlig resurs och är utvinningen är miljöfarlig.

I stort sett alla kärnreaktorer idag använder anrikat uran som bränsle. Uran förekommer i jordskorpan i koncentrationer från så höga som 50% i vissa fyndigheter i Kanada ner till 10-20 ppm i vanlig granit. Den genomsnittliga förekomsten av uran i bergrunden är ungefär 2-4 ppm [41]. De uranresurser som går att utvinna till en kostnad under $130/kg uppgår till drygt 5 miljoner ton. Världens reaktorer har idag ett totalt behov av uran på 68000 ton årligen vilket innebär att de kända resurserna räcker i drygt 70 år [42]. Det vill säga knappast något som kan anses vara hållbart.

Nu visar det sig dock att i takt med ett stigande uranpris har också incitamenten att prospektera efter nya fyndigheter ökat. De senaste tio åren har de kända uranreserverna stigit med närmare en miljon ton och förväntas fortsätta stiga givet att priset inte sjunker. De uranresurser som kan vara lämpliga för ekonomisk utvinning uppskattas till 35 miljoner ton vilket ökar hållbarheten till drygt 500 år [57].

Stigande priser får i fallet med olja, gas och kol direkt effekter på priset för slutkonsumenten men samma direkta förhållande gäller inte med uran. Anledningen till detta är att kostnaden för bränslet utgör en relativt liten del av den totala driftkostnaden för ett kärnkraftverk och kostnaden för uranet utgör bara en delkostnad av den totala kostnaden för bränslet i sig. Detta innebär att kostnaden för uran kan fördubblas utan att kostnaden per producerad kWh kärnkraftsel ökar mer än några öre.

Om vi går tillbaka till del 3 ovan och tittar på möjligheterna att återvinna bränslet leder detta till ytterligare effekter på reservernas hållbarhet. Genom att återvinning nyttjas den tillgängliga energin i bränslet ungefär 50-60 gånger mer effektivt vilket innebär att de idag kända resurserna skulle räcka i ungefär 4000 år [27]. Vidare har vi ett stort förråd av redan använt kärnbränsle som kan förbrännas innan något nytt uran ens behöver brytas. Bara det använda bränsle som idag finns i Sverige skulle kunna försörja vårt land med all el vi behöver i ungefär 100 år.

Nya reaktorer gör också att bränsleförbrukningen blir så låg att det blir kostnads- och energimässigt lönsamt att bryta uran ur fyndigheter som idag håller för låg koncentration. Genom att exempelvis använda sig av det uran som ofrånkomligen kommer upp till ytan vid annan gruvdrift eller utvinna uran ur vanlig granit är resurserna så ofantliga att de aldrig kommer kunna förbrukas under människans tid på Jorden. Vid sidan av uran är dessutom torium ett möjligt kärnbränsle som i många avseenden dessutom är mer lämpat för ändamålet. De idag kända toriumreserverna uppgår till ungefär sex miljoner ton [43].

Att brytning av uran skulle vara extremt hälsofarlig är ytterligare ett vanligt argument mot kärnkraft. Ja, uranbrytning medför risker för miljön precis som all annan gruvdrift. Att den däremot skulle vara mer skadlig är en myt. Givet att gruvan följer den miljölagstiftning som finns samt att denna lagstiftning håller tillräcklig nivå är en urangruva inte skadligare än någon annan gruva [44]. Att sedan gruvdrift i vissa länder sker under tvivelaktiga förhållanden och leder till skador på människor och miljö är tragiskt, men inget som kan belasta uranbrytning mer än brytning av andra mineraler.

För att återkoppla till del 2 och risker med olika energislag kan det vara intressant att jämföra behovet av uran i ett kärnkraftverk med behovet av metallen neodym i vindkraftverk. Neodym är en av de sällsynta jordartsmetallerna och bryts under tvivelaktiga former i Kina som står för 97 % av världens produktion [45]. Ofta är just de radioaktiva mineralerna uran och torium biprodukter vid utvinning av sällsynta jordartsmetaller. Förutom att dess utvinning kan medföra skador på miljön är de dessutom en bristvara och mycket tyder på att världen inom kort står inför en bristsituation [46].

Moderna vindkraftverk använder sig av permanentmagneter i generatorn för att begränsa dess storlek och vikt. För att tillverka en permanentmagnet går det åt ungefär 216 kg neodym per MW generatoreffekt [47]. För att motsvara produktionen från ett kärnkraftverk på 1 GW krävs ungefär 1200 vindturbiner med effekten 3 MW. För att tillverka permanentmagneter till dessa går det alltså åt nästan 800 ton neodym. Ett modernt kärnkraftverk som drivs under de 25 år en kan anta att vindkraftverken är aktiva skulle behöva knappt 3900 ton uran. Storleksordningen av neodym som krävs för att generera el från vindkraft är alltså densamma som för uran i ett kärnkraftverk. Vid produktion av solceller krävs andra av de sällsynta jordartsmetallerna så om riskerna med uranbrytning är ett argument mot kärnkraft är det med andra ord ett precis lika starkt argument mot vind- och solenergi. Hur ofta nämns detta i energidebatten?

Vidare är de förnyelsebara energikällorna oerhört materialintensiva i förhållande till kol-, gas- och kärnkraft. Ett vindkraftverk kräver exempelvis sex gånger mer material i form av stål och betong per producerad kWh än ett kärnkraftverk. Energi från solceller kräver tolv gånger mer [48].

Referenser

[41] http://en.wikipedia.org/wiki/Uranium#Occurrence

[42] http://world-nuclear.org/info/Nuclear-Fuel-Cycle/Uranium-Resources/Supply-of-Uranium/#.UYzauaIhqaQ

[43] http://www.world-nuclear.org/info/Current-and-Future-Generation/Thorium/#.UZqIiKKnzv0

[44] http://world-nuclear.org/info/Nuclear-Fuel-Cycle/Mining-of-Uranium/Environmental-Aspects-of-Uranium-Mining/#.UYzj76IhqaR

[45] http://www.businessinsider.com/photos-of-chinese-rare-earth-mining-2013-4?op=1

[46] http://en.wikipedia.org/wiki/Rare_earth_element#Global_rare_earth_production

[47] http://pubs.usgs.gov/sir/2011/5036/sir2011-5036.pdf

[48] http://www.ipd.anl.gov/anlpubs/2010/09/67933.pdf

[57] http://en.wikipedia.org/wiki/Uranium#Production_and_mining

Publicerat i ekonomi, energi, förnyelsebar, fossila energikällor, gas, kärnkraft, kolkraft, Okategoriserade, olja, politik, risker, säkerhet, Sverige, tillväxt, uran, vattenkraft, vindkraft | 2 kommentarer

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 4

Härmed fortsätter serien om vänsterns förhållningssätt till kärnkraften. De första delarna kan läsas här:

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 1

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 2

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 3

3. Kärnkraften är dyr, både att bygga och försäkra, och skulle aldrig klara sig utan statliga subventioner.

Påståendet att kärnkraften är dyr är vanligt förekommande i debatten, och visst är det så. Kärnkraft är dyrt. Nästan lika dyrt som vindkraft.

Det finns otaliga studier som berör detta med vissa skillnader i resultaten, men i huvudsak visar de samma sak. Kol och gas är billigast, sedan följer kärnkraft och landbaserad vindkraft och dyrast är havsbaserad vindkraft och solceller. Vattenkraft är också billigt men i praktiken finns begränsade möjligheter för någon storskalig expansion av vattenkraft, både globalt och i Sverige [32].

Elforsk beräknar i sin studie från 2011 livscykelkostnaderna för kärnkraft till 44 öre/kWh och för landbaserad vindkraft till 57 öre/kWh utan hänsyn taget till skatter och avgifter. Räknar en däremot med dessa faktorer landar kärnkraften på 50 öre/kWh och vindkraften på 32 öre/kWh [33]. Hur är detta möjligt? Jo, kärnkraften beskattas med den så kallade effektskatten och vindkraften subventioneras via systemet för elcertifikat. Trots detta tycks inte vindkraften vara lönsam då vindkraftsproducenterna i ett öppet brev till regeringen skriker efter höjda ambitioner i elcertifikatsystemet [34].

I media nämns ibland de avtalade priser, så kallade strike prices, en kommit överens om i Storbritannien i och med bygget av den nya reaktorn i Hinkley Point [66]. Här har man garanterat leverantören EdF ett pris om 92,5 GBP per MWh, vilket är ungefär dubbelt så högt som marknadspriset idag. Detta ses som en tecken på att kärnkraft är orimligt dyrt. En skall dock ha i åtanke att det här priset inte nödvändigtvis fullt ut representerar kostnaden att bygga ny kärnkraft utan också är ett tecken på en lyckad förhandling från EdFs sida. Storbritannien står inför en kris med kommande energibrist då många produktionsanläggningar har avvecklats och är i färd att avvecklas vilket begränsar förhandlingsutrymmet. Vidare är alternativen lika dyra eller dyrare, eller vad sägs om £90-95/MWh för landbaserad vindkraft, £140-155/MWh för havsbaserad vindkraft, £100-120/MWh för solceller och £125/MWh för biomassa [67].

Den expansion av solenergi som ägt rum i Tyskland under de senaste åren hyllas av många miljövänner som lösningen på energifrågan. Det visar sig dock att kostnaden för detta projekt blir hög för de tyska skattebetalarna. Hade en satsat på kärnkraft istället hade notan landat på en fjärdedel av vad den nu kommer att göra [35]. Dessutom visar det sig att bara reaktorn Ol3 i Finland under sin livstid kommer producera betydligt mer energi än alla solceller installerade i Tyskland mellan åren 2000 och 2011 (under förutsättning att dessa håller i 30 år vilket är långt ifrån säkert).

Vidare är en direkt jämförelse mellan kärnkraft och intermittenta energikällor som sol och vind inte rättvis då de senare inte kan leverera den stabila baskraft som vårt samhälle har behov av. Någon typ av regler- och/eller reservkraft måste rimligtvis installeras parallellt och kostnaderna för denna är inte inkluderade ovan. Höga andelar intermittent energi i kraftsystemet kräver också förstärkningar av själva elnätet, något en idag har problem med exempelvis i Tyskland. Inte heller dessa kostnader är inkluderade. Om en dessutom tar hänsyn till de skador som förbränning av fossila bränslen ger upphov till och sätter prislappar på dessa visar det sig att vare sig kol eller gas är särskilt billigt. Kvar återstår då kärnkraften.

De första nybyggnationerna av kärnkraftverk i Europa på mycket lång tid, Arevas reaktormodell EPR i Olkiluoto i Finland och Flamanville i Frankrike har uppmärksammats av motståndsrörelsen då de är hopplöst försenade och med kostnader långt över budget. Frågan är dock om detta är förvånande med tanke på att erfarenheten från och kunskapen om denna typ av infrastrukturprojekt förtvinat i Europa. Eftersom kärnkraftsdebatten inte bör föras enbart för Sverige eller Europa kan det vara intressant att titta på hur det går för bygget av de två EPR som Kina köpt. Inte nog med att kostnaderna är ungefär hälften av vad de är i Europa, en följer dessutom tidplanerna och det mesta tyder på att reaktorerna kommer färdigställas inom 46 månader från konstruktionsstart [36]. En började alltså bygga efter finländarna och blir färdig före. När det gäller byggnation av kärnkraftverk i exempelvis Kina och Sydkorea är det normala att projekten blir klara i tid och under budget.

Det andra argumentet som rör kärnkraftens kostnader är försäkringsfrågan. En menar att på grund av de enorma kostnader ett eventuellt haveri kan föra med sig är det omöjligt för en kärnkraftsoperatör att till fullo försäkra sig mot detta. Antingen skulle en inte kunna hitta några försäkringsbolag som ställer upp eller så skulle premierna bli så höga att det hela blir ett förlustprojekt.

Särskilda atomförsäkringspooler bestående av ett stort antal bolag försäkrar samtliga kärnkraftverk upp till ett visst belopp [37]. I Sverige gäller att bolagen har en ansvarsförsäkring som täcker skadeståndsansvaret upp till ungefär 12 miljarder kronor samt att alla bolagets tillgångar kan tas i anspråk om så behövs [38]. Vid en svår olycka med krav på skadestånd över dessa belopp kan staten behöva gå in och ta eventuella kostnader om så skulle krävas. Detta är dock inget unikt för kärnkraften utan gäller vid exempelvis ett dammbrott och andra svåra industriella olyckor och naturkatastrofer också. Det är med andra ord precis vad staten är till för och bör tillhandahålla, en form av toppsäkerhet.

Trots att flera studier visar på att kostnaderna för ett fullständigt försäkringsansvar stannar under ett eller vid några få ören per producerad kWh finns ännu ingen möjlighet att teckna en sådan [38], [39]. Då den effektskatt som kärnkraftverken i Sverige betalar är över 7 öre/kWh kan en anse att industrin redan betalar den nödvändiga riskpremie som krävs till staten [40]. Och det med råge. Effektskatten står för övrigt för nästan en fjärdedel av operatörernas produktionskostnad idag.

Slutligen hävdas också att forskningen kring kärnkraft är subventionerad och att exempelvis de svenska reaktorerna inte skulle blivit byggda om det inte vore för det ”kärnprogram” som var aktivt under 40-, 50- och 60-talet. Att forskningen var subventionerad av staten, precis som den idag är för förnyelsebar energi, är helt korrekt då en tidigt insåg att vidare utbyggnad av vattenkraften inte var möjlig vilket skulle leda till ett oönskat stort beroende av importerad kol och olja. Det har dock aldrig funnits några direkta subventioner i form av investeringsstöd eller liknande av de produktionsanläggningar som idag svarar för ungefär hälften av landets elproduktion [38].

Referenser

[32] http://en.wikipedia.org/wiki/Cost_of_electricity_by_source

[33] http://www.elforsk.se/Rapporter/?rid=11_26_

[34] http://www.mynewsdesk.com/se/svensk-vindkraftfoerening/pressreleases/oeppet-brev-till-regeringen-oekad-ambitionsnivaa-i-elcertifikatssystemet-757867

[35] http://thebreakthrough.org/index.php/programs/energy-and-climate/cost-of-german-solar-is-four-times-finnish-nuclear/

[36] http://en.wikipedia.org/wiki/European_Pressurized_Reactor

[37] http://www.world-nuclear.org/info/Safety-and-Security/Safety-of-Plants/Liability-for-Nuclear-Damage/#.UYzDV6IhqaQ

[38] http://www.okg.se/sv/Om-OKG/Ekonomi/Subventionerad-karnkraft/

[39] http://www.world-nuclear-news.org/NP-Japan_France_consider_nuclear_power_costs-0811114.html

[40] http://corporate.vattenfall.se/sv/ekonomi_63818.htm

[66] http://en.wikipedia.org/wiki/Hinkley_Point_C_nuclear_power_station

[67] https://www.gov.uk/government/news/record-investments-of-40-billion-in-renewable-electricity-to-bring-green-jobs-and-growth-to-the-uk

Publicerat i ekonomi, elpriser, energi, förnyelsebar, gas, kärnkraft, kolkraft, Okategoriserade, olja, politik, risker, säkerhet, Sverige, tillväxt, uran, välfärd, vattenkraft, vindkraft | 3 kommentarer

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 3

Härmed fortsätter serien om vänsterns förhållningssätt till kärnkraften. De första delarna kan läsas här:

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 1

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 2

2. Kärnkraften lämnar efter sig radioaktivt avfall som vi inte har en lösning på hur vi ska hantera.

Det använda bränsle som lämnar en kärnreaktor är mycket riktigt radioaktivt och måste hållas avskärmat från biosfären under en mycket lång tid. Tidshorisonten 100000 år innebär att bränslet då kommer ha ungefär lika låg radiotoxitet som det naturliga uran en en gång grävde upp och tillverkade bränslet av. Den stora reduktionen sker dock under de första århundradena efter det att bränslet lämnat reaktorn och efter 100000 år kommer bränslet ligga på en nivå som motsvarar en hundradel av det värde våra myndigheter förskriver.

Den i Sverige föreslagna metoden för slutförvar, KBS-3, bygger på ett system med tre skyddsbarriärer. Det använda bränslet kapslas först in i koppar. Sedan placeras de täta kopparkapslarna 500 meter ner i urberget och bäddas in i bentonitlera. Slutligen utgör också bränslet i sig en barriär då det är lika svårlösligt i vatten som porslin. Platsen för slutförvaret är redan beslutat och de svenska myndigheterna granskar för närvarande ansökningshandlingarna från SKB (Svensk Kärnbränslehantering) som ansvarar för det använda bränslet [23]. Påståendet att det inte finns en lösning för det använda bränsle kärnkraften lämnar efter sig är således inte korrekt.

En kan dock fråga sig hur det är möjligt att garantera att KBS-3 är tillräckligt robust för att hålla bränslet separerat från biosfären under den ofantliga tidsrymd som är aktuell. En fråga som diskuteras flitigt är exempelvis hur snabbt kopparkapslarna korroderar i den syrefria miljö som kommer att råda i slutförvaret. Det är naturligtvis svårt då det inte finns möjlighet att göra någon generalrepetition. Vad en däremot vet med stor säkerhet är att även om de första barriärerna skulle fallera, oavsett hur osannolikt detta är, återstår en sista barriär som är mycket svår för de radioaktiva ämnena att passera, nämligen berget.

En källa till denna kunskap är, förutom de tester som genomförts, den naturliga reaktorn i Oklo, Gabon. I Oklo var för två miljarder år sedan den naturliga koncentrationen av klyvbart uran så hög att det tillsammans med det genomströmmande vattnets moderation ledde till kärnreaktioner. Zonerna kunde vara aktiva i 100000 till en miljon år innan de förbrukat så mycket klyvbart uran att processen självdog. Det kanske mest intressanta är dock att en här haft möjlighet att studera hur de radioaktiva ämnen som uppkommer i reaktionen förflyttats under de två miljarder år som förflutit. Svaret är att de knappt rört sig alls utan har en förmåga att bindas till mineralkorn i berget. Inte ens om de första barriärerna fallerar totalt kommer alltså några radioaktiva ämnen sannolikt sprida sig upp till ytan [24].

Alla som är oroliga för den slutliga hanteringen av vårt använda kärnbränsle kan besöka SKB:s anläggning Äspölaboratoriet utanför Oskarshamn [25]. Här sker en stor del av forskningen kring det framtida slutförvaret och det finns möjlighet att se testanläggningen 500 meter ner i urberget. Sverige är naturligtvis inte ensamt heller, de flesta länder med kärnkraft har egna planer för sitt slutförvar [26].

Är en fortfarande inte övertygad finns alltid möjligheten att återanvända bränslet. Notera att jag använt benämningen ”använt bränsle” och inte ”avfall” som annars är populärt. Det är nämligen så att det bränsle som lämnar reaktorn på intet sätt är att betrakta som avfall då bara några procent av den totala energin i uranet tagits tillvara. Förutom att återvinning av bränslet minskar behovet av att bryta nytt uran minskar en genom detta också den långlivade radioaktiviteten i vad som till sist blir avfall. Istället för att gräva ner bränslet i 100000 år räcker det med några hundratal eller ett tusental år beroende på hur mycket och hur effektivt det återvinns [27].

Många motståndare kommer med invändningar mot återvinning och upparbetning av använt kärnbränsle då en menar att tekniken bara existerar i laboratoriemiljö och i testreaktorer. Detta är naturligtvis inte sant. I Ryssland har en snabb reaktor av modellen BN-600, med förmåga att förbränna plutonium och andra aktinider, varit i drift i över 30 år och levererat elektricitet till elnätet [28], [29]. Uppföljaren BN-800 är under konstruktion i Ryssland och Kina är också i färd med att köpa två BN-800 av Rosatom [30], [64]. Förutom dessa har Indien och Kina sina egna designer och från GE-Hitachi i USA saluförs PRISM som Storbritannien har övervägt för att förbränna sitt lager av plutonium [31], [62], [65]. Ett lager som antingen kan ses som avfall och begravas eller användas som bränsle och försörja landet med energi i 500 år. Kärnkraftsavveckling innebär slutförvar i 100000 år, kärnkraftsutveckling innebär slutförvar i 1000 år.

Den största anledningen till att återvinning inte redan sker i kommersiell skala är att det använda bränslet historiskt sett inte betraktats som ett problem och att uranresurserna visat sig vara större än en ursprungligen trott. Det är idag helt enkelt inte ekonomiskt försvarbart med hänsyn till dagens låga uranpris.

Referenser

[23] http://www.skb.se/Templates/Standard____14883.aspx

[24] http://www.skb.se/Templates/Standard____29135.aspx

[25] http://www.skb.se/Templates/Standard____18416.aspx

[26] http://en.wikipedia.org/wiki/Deep_geological_repository

[27] http://www.intechopen.com/books/nuclear-power-deployment-operation-and-sustainability/assessment-of-deployment-scenarios-of-new-fuel-cycle-technologies

[28] http://en.wikipedia.org/wiki/BN-600_reactor

[29] http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0029549397000976

[30] http://en.wikipedia.org/wiki/BN-800_reactor

[31] http://www.ge-energy.com/products_and_services/products/nuclear_energy/prism_sodium_cooled_reactor.jsp

[62] http://www.independent.co.uk/news/science/revealed-uk-governments-radical-plan-to-burn-up-uks-mountain-of-plutonium-8967535.html

[64] http://www.world-nuclear-news.org/NN-Fuel-loading-begins-at-fast-reactor-0302147.html

[65] http://www.world-nuclear-news.org/WR-Credible-options-for-UK-plutonium-disposal-2101144.html

Publicerat i ekonomi, energi, förnyelsebar, fossila energikällor, gas, kärnkraft, kolkraft, kostnader, Okategoriserade, olja, politik, risker, säkerhet, Sverige, tillväxt, uran, vattenkraft, vindkraft | 5 kommentarer

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 2

Härmed fortsätter serien om vänsterns förhållningssätt till kärnkraften. Den första delen kan läsas här:

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 1

1. Kärnkraften är farligare än andra energikällor.

Kärnkraften utmålas ofta som farlig av dess motståndare. Uppfattningen beror till stor del på olyckorna i Harrisburg och Tjernobyl samt nu senast haverierna i Fukushima. I synnerhet är de senare intressanta då de trippla härdsmältorna fått lika stor eller större uppmärksamhet i media som den tsunami som orsakade dem. Detta trots att översvämningen orsakade nästan 20000 dödsfall och härdsmältorna till dags dato inte ett enda.

Om en vill hålla sig till fakta visar det sig tvärt om att kärnkraft är den energikälla som ger upphov till minst påverkan på sin omgivning [4]. Ser en exempelvis till dödsfall per producerad kWh ligger kärnkraften till och med lägre än de populära gröna alternativen vatten-, vind- och solenergi [5], [6], [62]. En av de värsta industriella olyckorna någonsin är exempelvis dammbrottet i Banqiao som orsakade 230000 dödsfall och att 11 miljoner människor förlorade sina hem [7].

I Tyskland beslutade en sig efter Fukushima för att avveckla all kärnkraft till 2022. För att ersätta detta bortfall menade många att de förnyelsebara energikällorna skulle expandera och bidra till den gröna energiomställningen,  Energiewende. Vid en närmare granskning visar det sig dock att av den produktion som planeras är närmare 90 % baserad på de fossila bränslena kol och gas [8]. Kol, som för övrigt är det vanligaste bränslet för elproduktion globalt sett, är också det som ger upphov till flest dödsfall per producerad kWh. Här kommer alltså ett rent populistiskt beslut direkt leda till ökade dödsfall i Europa. Hade det inte varit bättre att behålla kärnkraften i Tyskland och försöka fasa ut kolkraften först istället?

Globalt är trenden densamma. Bara ökningen av kolkonsumtionen i Kina under de senaste tio åren är större än den totala utbyggnaden av förnyelsebar elproduktion i hela världen [9]. En studie från NASA visar att förekomsten av kärnkraft har räddat nästan två miljoner liv då den bidragit till att hålla nere utsläppen från fossileldade kraftverk [10].

Kol innehåller dessutom små mängder radioaktiva spårämnen. Det visar sig att utsläppen av radioaktivitet till biosfären är många gånger större från den globala förbränning av kol än vad världens kärnkraftverk någonsin släpper ut under normal drift [11]. De enorma högarna med aska från kolkraftverk innehåller så stora mängder uran och torium att en i Kina funderat på att utvinna kärnbränsle ur dem [12].

Sist men inte minst släpper kärnkraften enbart ut små mängder koldioxid per producerad kWh, något som kan vara värt att uppmärksamma då utsläpp av växthusgaser ses som ett av de största miljöhoten idag. Ingen energikälla är under sin livscykel koldioxidfri vilket en ofta felaktigt hävdar, både om förnyelsebar energi och om kärnkraft. Det finns en uppsjö av livscykelanalyser som behandlar detta men kärnkraft släpper ut någonstans mellan 5-25 gCO2eq/kWh [13], [14], [68], [69]. Ungefär i samma storleksordning som vind- och vattenkraft men lägre än energi från solceller som hamnar någonstans i intervallet 50-200 100 150 gCO2eq/kWh. Naturgas släpper ut ungefär 450-500 gCO2eq/kWh och kol över 1000 g, alltså över ett kilo koldioxidekvivalenter per producerad kWh elektricitet. Detta faktum gör att om en ersätter kärnkraft med tex solceller i Sverige kommer utsläppen av koldioxid öka då genomsnittet för den svenska elmixen idag är ca 20 gCO2eq/kWh [15], [16].

Kritiker menar ofta att de analyser som visar på låga utsläpp av växthusgaser från kärnkraft på ett eller annat sätt är felaktiga. Här kan en dock som exempel ta en titt på de livscykelanalyser som Vattenfall tagit fram för sin elproduktion. Vattenfall äger och opererar alltifrån kärn- och vattenkraftverk till naturgas- och kolkraftverk, och har rimligtvis inget särskilt att tjäna på att utmåla en kraftkälla som bättre än någon annan. Vidare är ett rimligt antagande att analysmetoden är densamma för respektive energikälla och inte varierar dem emellan, något som annars kan ställa till problem vid jämförelser. Vattenfalls slutsats är att kärnkraften släpper ut 5 gCO2eq/kWh, vattenkraft 9 g och vindkraft 15 g [14]. Vindkraft är alltså ur det här perspektivet ett tre gånger större miljöhot än kärnkraft.

Det finns givetvis livscykelanalyser som hävdar att kärnkraftens utsläpp är mycket högre också. Ett exempel är en studie av professor Mark Z Jacobson vid Stanford [17]. Han har kommit fram till slutsatsen att utsläppen ligger någonstans mellan 68 och 180 gCO2eq/kWh. Med andra ord betydligt högre. Hur kan detta komma sig?

Jo, två antaganden ligger bakom detta och bortsett från dessa landar utsläppen på 9-70 gCO2eq/kWh, alltså ungefär i linje med vad andra studier visar.  Det första är att någon annan, smutsig, energikälla måste generera energi under den tid det tar att bygga ett kärnkraftverk. Det är alltså ett fiktivt utsläpp som han adderar till de ordinarie livscykelutsläppen. Det konstiga är att för sol- och vindkraft verkar detta behov inte finnas enligt Jacobson. Tydligen poppar vindkraftverk och solcellsparker bara upp ur marken på nolltid. I verkligheten förhåller det sig förstås inte så.

London Array, världens idag största havsbaserade vindkraftpark med 630 installerade MW tog drygt två år att bygga [18]. Det vill säga ungefär 25 MW per månad. Den nya finska EPR-reaktorn Ol3, försenad med flera år som den är, förväntas nu ta totalt 11 år att färdigställa [19]. Med sina 1600 MW installerad effekt blir det drygt 12 MW/månad, alltså ungefär hälften så snabbt. De två kinesiska EPR som är under konstruktion förväntas bli färdigställda på fem år, med andra ord 27 MW per månad. Det går alltså ungefär lika snabbt att bygga kärnkraftverk som vindkraftverk sett till installerad effekt. Då en given installerad effekt i ett kärnkraftverk dessutom ger 3-4 gånger mer energi än motsvarande effekt i ett vindkraftverk blir det tydligt att det går betydligt snabbare att få ut energi med kärnkraft än med vindkraft.

Det andra antagandet Jacobson gör är att en ansenlig mängd koldioxid kommer att komma från alla de brinnande städer ett kärnvapenkrig för med sig. Det här är alltså inte något skämt. Professorn vid Stanford menar på fullaste allvar att det är rimligt att ta med koldioxidutsläpp från brinnande städer orsakade av kärnvapenkrig i en livscykelanalys för kärnkraft. Detta är ju så otroligt vansinnigt att ingen med vettet i behåll ens kan komma på tanken att använda en sådan analys som källa. Eller? Jo, mycket riktigt, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna [20], [21] och Greenpeace [22] tycker att det här duger alldeles utmärkt. Det finns naturligtvis fler oseriösa studier av den här typen men om en tar sig tid att nagelfara dem visar de sig för det mesta inte hålla måttet.

Referenser

[4] http://bookshop.europa.eu/en/externe-externalities-of-energy-pbKINA21951/

[5] http://www.forbes.com/sites/jamesconca/2012/06/10/energys-deathprint-a-price-always-paid/

[6] http://nextbigfuture.com/2011/03/deaths-per-twh-by-energy-source.html

[7] http://en.wikipedia.org/wiki/Banqiao_Dam

[8] http://www.reuters.com/article/2012/04/23/power-germany-plants-idUSL5E8FN6R220120423

[9] http://www.eia.gov/cfapps/ipdbproject/IEDIndex3.cfm

[10] http://pubs.giss.nasa.gov/abs/kh05000e.html

[11] http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=coal-ash-is-more-radioactive-than-nuclear-waste

[12] http://www.world-nuclear-news.org/newsarticle.aspx?id=14224

[13] http://en.wikipedia.org/wiki/Life-cycle_greenhouse-gas_emissions_of_energy_sources

[14] http://www.vattenfall.se/sv/livscykelanalys.htm

[15] http://www.svenskenergi.se/Elfakta/Miljo-och-klimat/Klimatpaverkan/

[16] http://www.iea.org/co2highlights/co2highlights.pdf

[17] http://www.stanford.edu/group/efmh/jacobson/Articles/I/ReviewSolGW09.pdf

[18] http://en.wikipedia.org/wiki/London_Array

[19]http://en.wikipedia.org/wiki/European_Pressurized_Reactor#Olkiluoto_3_.28Areva.27s_first_plant.29

[20] http://www.vansterpartiet.se/allt-om-atomen-anmald-till-konsumentverket/

[21] http://www.vansterpartiet.se/assets/TILL-KONSUMENTVERKET-4.docx

[22] http://www.greenpeace.org/international/en/about/deep-green/nov-08-atomic-renaissance-interrupted/

[62] http://www.analys.se/miljoExtern.htm

[68] http://www.nrel.gov/analysis/sustain_lcah.html

[69] http://www.anl.gov/articles/solar-panel-manufacturing-greener-europe-china-study-says

Publicerat i ekonomi, energi, förnyelsebar, fossila energikällor, gas, kärnkraft, kolkraft, Okategoriserade, olja, risker, säkerhet, Sverige, uran, välfärd, vattenkraft, vindkraft | 5 kommentarer

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 1

Med få undantag har partierna på vänsterkanten, både i Sverige och utomlands, avvecklingen av kärnkraften inskrivet i sina partiprogram. Hos både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna samt de mer obundna Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ är kärnkraftsmotståndet en gemensam nämnare. Detsamma gäller organisationer som Greenpeace, WWF och Naturskyddsföreningen. Är detta motstånd byggt på vetenskapliga fakta om energiformen eller är det rent ideologiskt betingat?

Innan en går vidare med några detaljer är det nödvändigt att klargöra vilka referensramar vi har att förhålla oss till. Energi är den mänskliga civilisationens livsnerv. Energi behövs inte bara för att värma våra hem och laga vår mat utan är också en nödvändighet inom industrin, jordbruket, transportsektorn och sjukvården. På gott och ont skulle inte mänskligheten vara där den är idag utan en riklig tillgång till energi.

En kan beräkna ett samhälles energiförbrukning genom att multiplicera befolkningen med mängder tjänster som utnyttjas per person och med energiförbrukningen per utnyttjad tjänst. Från detta enkla förhållande står det klart att ett samhälle med stor befolkning och hög levnadsstandard förbrukar mer energi än ett samhälle med liten befolkning och låg levnadsstandard. Energieffektiviseringar kan förändra detta förhållande något men generellt kommer alltid energiförbrukningen att öka med ökande befolkning och ökande levnadsstandard.

Genom att se tillbaka på hur energiförbrukningen i världen utvecklats över de gångna 50 åren kan en validera detta påstående [1].

En vanlig invändning från vänster- och miljörörelsen är att energieffektiviseringar och ett bestämt avsteg från tillväxtparadigmen kommer leda till ett minskande behov av energi. Detta stämmer till viss del, men bara för den utvecklade världen. Större delen av jordens befolkning skulle behöva betydligt större tillgång till energi om de ska ha en chans att ens komma i närheten av att åtnjuta många av de bekvämligheter vi i väst tar för givna. Då solidaritet med sina medmänniskor traditionellt varit något som legat vänsterrörelsen varmt om hjärtat har jag svårt att se hur en skulle kunna förneka utvecklingsländernas befolkning detta.

En berättigad fråga är dock om inte effektiviseringar och besparingar i väst skulle kunna kompensera för eventuella ökningar i syd? Om en har som mål att den globala energiförbrukningen inte ska öka trots en befolkning som växer enligt WHO:s medelscenario hamnar en på en reduktion av den genomsnittliga förbrukningen till ungefär 16 MWh/person och år [1], [2]. Detta kan jämföras med den genomsnittliga förbrukningen i Sverige på drygt 64 MWh/person och år och den amerikanska på 83 MWh. Skulle vi i Sverige vilja lägga oss på en globalt acceptabel nivå innebär detta med andra ord 75%-iga energieffektiviseringar och/eller -besparingar. Då talar vi alltså inte ens om någon reduktion av den globala energiförbrukningen utan enbart att den skall plana ut.

Greenpeace förutspår i sin ”the advanced energy [r]evolution – A sustainable energy outlook for Sweden” en minskning av energiförbrukningen med knappt 40 % i deras mest optimistiska framtidsvision [3]. Om inte ens Greenpeace i sina fantasistudier kan komma fram till en nivå som är globalt acceptabel är en inne på fel spår. Det är inte mindre energi världen behöver, det är mer. Utmaningen ligger inte i att förhindra detta utan att se till att det sker på ett hållbart sett.

Vidare är ett av de viktigaste stegen i effektiviseringen av ett energisystem att öka graden av elektrifiering. Detta innebär att inte ens ett minskande energibehov nödvändigtvis innebär ett minskande behov av elektricitet, vilket också den nämnda studien från Greenpeace visar.

När en har accepterat att en ökad tillgång till energi i allmänhet och elektricitet i synnerhet är nödvändig, är det viktigt att ha klart för sig att all energiproduktion är skadlig på något sätt. Det finns inga gratisluncher. Det gäller istället att välja de former av energiproduktion som är minst skadliga men samtidigt kan garantera en trygg försörjning under överskådlig tid.

Sist men inte minst bör en ha klart för sig att Sverige i många avseenden är ett undantagsfall. Det är inte många länder i världen som har så goda förutsättningar som vi har. En diskussion om kärnkraftens vara eller icke vara bör med andra ord inte föras enbart för Sverige utan ta hänsyn till de globala förutsättningar som finns.

De argument som brukar framföras mot kärnkraften kan i princip sammanfattas till följande punkter:

  1. Kärnkraften är farligare än andra energikällor.
  2. Kärnkraften lämnar efter sig radioaktivt avfall som vi inte har en lösning på hur vi ska hantera.
  3. Kärnkraften är dyr, både att bygga och försäkra, och skulle aldrig klara sig utan statliga subventioner.
  4. Kärnkraftens bränsle, uran, är en ändlig resurs och dess utvinning är miljöfarlig.
  5. Kärnkraften ökar risken för spridning av kärnvapen.

I de nästkommande delarna kommer jag bemöta ovanstående punkter samt avsluta med en sammanfattande del.

Referenser

[1] http://www.iea.org/publications/freepublications/publication/name,31287,en.html

[2] http://www.un.org/esa/population/publications/longrange2/WorldPop2300final.pdf

[3] http://www.greenpeace.org/sweden/se/rapporter-och-dokument/The-advanced-Energy-revolution/

Publicerat i effektivisering, ekonomi, energi, förnyelsebar, fossila energikällor, gas, kärnkraft, kolkraft, olja, risker, säkerhet, slutförvar, Sverige, tillväxt, uran, vatten, vindkraft | 6 kommentarer

Fossiloberoende fordonsflotta – del 2

Regeringen har ett mål om en fossiloberoende fordonsflotta 2030 som ett steg i utvecklingen mot ett klimatneutralt Sverige 2050. Jag skrev om detta för drygt ett år sedan och menade då att inte bara är målet dåligt definierat utan dessutom i praktiken ogenomförbart.

Nu visar det sig att också utredningens huvudsekreterare, Per Kågeson, är skeptisk. Riksdag och Departement rapporterar att Kågeson hoppar av utredningen just på grund av att han inte kan ställa sig bakom den inom utredningsgruppen rådande definitionen av ”fossiloberoende”.

Jag betecknar det som orimligt. Det skulle krävas långtgående förbud eller väldigt höga skatter för att göra någonting sådant om drygt 15 år, säger Per Kågeson.

Det är dessutom inte bara jag som tycker att regeringen slänger sig med tomma ord i och med begreppet ”fossiloberoende”.

En märklig situation, säger han om att regeringen myntade uttrycket men sedan inte kunde förklara vad den menade.

Utredningens resultat skall redovisas senast den 16 december i år och arbetet fortsätter nu utan Kågeson. Thomas B Johansson, utredningens ledare, låter meddela att det självklart pågår en diskussion om definitionen av ”fossiloberoende” men att utredningen ännu inte bestämt sig för något…

Tillägg 2013-12-10: Konjunkturinstitutet presenterar enligt DN idag en rapport där de hävdar att ett bensinpris på 42 kr/liter krävs om vi ska nå regeringens mål med en koldioxid fordonsflotta 2030. Nu är det i och för sig inte orimligt med ett så högt bensinpris om 17 år men det kan lika gärna bero på ren brist på olja som på höjda koldioxidskatter.  

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Publicerat i fossila energikällor, olja, Sverige | Lämna en kommentar