energibloggen

Organisationen ASPO som behandlar oljekrönets faror har denna vecka en gästskribent i Claes Erik Trygger som sakligt men bestämt dömer ut kärnkraften som ersättare till fossila bränslen. Trygger menar att om all fossil energi skulle ersättas med kärnkraft skulle detta innebära att 18000 nya reaktorer skulle behöva uppföras. Han avrundar detta till 10000 för att vara generös då framtida reaktorer måhända har högre effekt än dagens dito. Sedan följer ett antal argument för att detta inte är möjligt att genomföra. Jag ska försöka svara upp mot dessa här.

Först och främst, det finns mig veterligen ingen kärnkraftsförespråkare som anser att ALL energi ska komma från kärnkraft, så redan där är Tryggers argument skjutna i sank. Självklart är en hälsosam mix av olika energislag att föredra där kärnkraft bör ingå som en viktig basproducent. Varför skulle befintlig vattenkraftverk och vindturbiner exempelvis skrotas? Vidare, när vi diskuterar kärnkraft är det väl lämpligt att den fossila produktionen av elkraft ersätts först och främst? Oljan kommer inte ta slut över en natt och en gradvis ersättning där fossil elproduktion fasas ut först förlänger övergångsperioden.

Hur som helst, den globala energiförbrukningen 2008 var drygt 11300 Mtoe (miljoner ton oljeekvivalenter) vilket kan översättas till knappt 49700 TWh (räknat med en effektivitet av 38%). Av detta är ca 20000 TWh elproduktion. Av dessa 20000 TWh stod kärnkraften år 2009 för 2560 TWh, alltså ungefär 13% av världens totala elproduktion och drygt 5% av världens totala energiproduktion.

Om vi går vidare till de kostnadskalkyler som Trygger levererar anser jag även dessa halta. Kanske inte beräkningarna i sig, men poängen. Egentligen tycker jag inte ekonomiska faktorer borde spela in i en så viktig fråga som energiförsörjning, då detta är av yttersta vikt för mänskligheten att överkomma. Dock vet jag att så inte är fallet. Summorna som Trygger uppger är fantastiska, men vilka är då alternativen? Om man bortser från de ekonomiska subventioner som ges förnyelsebara energikällor som exempelvis sol- och vindkraft och de straffskatter som påläggs kärnkraften, är den senare lika billig som vattenkraft och bara snäppet dyrare än fossila energikällor som kol och olja. Landbaserad vindkraft är exempelvis drygt 25% dyrare per kWh och vattenbaserad vindkraft 60% dyrare. Solenergi är hela 115% dyrare per kWh i bästa fall. Helt plötsligt framstår inte kärnkraften som särskilt dyr. Självklart varierar dessa uppgifter något från källa till källa, men om ni gör egna efterforskningar, se till att siffrorna är fria från eventuella statliga subventioner och straffavgifter samt att de tar hänsyn till respektive energikällas hela livslängd. För intermittenta energikällor som solenergi och vindkraft tillkommer självklart också någon typ av lagringssystem för de dagar då det är mulet eller inte blåser. Detta är inte medtaget i dessa siffror.

Varje gång kärnkraft kommer på tal är det någon som drar kärnvapenkortet. Så också denna gång. Jag har dock svårt att se Tryggers poäng:

”Vill vi verkligen se en värld med kärnvapen i Nordkorea, Iran, Pakistan, Libyen, Israel…?”

Vi har redan kärnvapen i de flesta av de nämnda länderna, helt oberoende av civil kärnkraft. De flesta länder som skaffat kärnvapen har gjort så oberoende av och innan ett eventuellt civilt kärnkraftsprogram.

Tryggers sista påstående är dock det enklaste att slå hål på i och med att han redan gjort det på egen hand. Precis som han nämner finns ofantliga uranreserver i fosfat och i vanligt havsvatten. Det är bara marknadspriset som avgör huruvida det är ekonomiskt försvarbart att utvinna dem. Då kärnkraft idag är en av de billigaste energikällorna i drift kan priset dessutom höjas avsevärt utan att detta skulle få något anmärkningsvärt genomslag på priset per kWh. Man får heller inte glömma bort att uranprospekteringen under lång tid legat på väldigt låga nivåer varför det inte är osannolikt att oupptäckta reserver finns.

Vidare kan fissionsreaktorer drivas på torium eller bränsle som redan passerat en lättvattenreaktor en gång (vad vi vanligen kallar avfall och har för avsikt att slutförvara). Att det skulle krävas hypotetiska bridreaktorer som är på försöksstadiet för detta är en myt som många förmedlar. Exempelvis de kanadensiska CANDU–reaktorerna klarar detta redan idag, så också ett par ryska reaktormodeller. Vanliga reaktorer som endast utnyttjar uranet under en cykel drar nytta av ungefär 3% av bränslet. Att utnyttja mer än detta skulle rent hypotetiskt innebära att framtidens reaktorer kan drivas under lång tid på det vi idag betraktar som avfall och vill begrava och glömma bort utan att någon ny uranmalm behöver brytas. Kan hända kommer dessa ”atomsopor” i framtiden vara guld värda.

Slutligen konstaterar Trygger att framtidsutsikterna kanske är ljusare om vi vänder oss mot bridreaktorer (se ovan) eller fusion. Jag kan inte mer än hålla med.