Återvändsgränder

Återigen går Åsa Romson och Lise Nordin från Miljöpartiet ut med en kärnkraftskritisk debattartikel. Idag sluter sig Per Gahrton och Maria Wetterstrand också till skaran. Jag antar att den senaste tidens skriverier om ny kärnkraft har gjort dem lite nervösa. Nervositet är dock inte ett godtagbart skäl för att som företrädare för ett av riksdagens största partier fara med osanning.

Den globala trenden är tydlig – det senaste decenniet ökade vindkraften och solelen kraftigt samtidigt som kärnkraften, kolkraften och oljekraften minskade.

Det enda som är sant i det här påståendet är att kärnkraften minskat. Vad som kan vara intressant att veta är att kolkraften enbart i Kina ökat mer det senaste årtiondet än den globala utbyggnaden av samtliga förnyelsebara energislag tillsammans (vattenkraft undantaget). Det skulle vara intressant att veta vilka källor Romson och Nordin använder. Påhittade sådana kanske? Eller är det så att man räknar i procent? Att öka från ett vindkraftverk till två ger ju en förändring på 100 % men det gör ingen nämnvärd skillnad i energiproduktionen för det.

Tillägg: Företrädare för näringslivet skriver idag i ett svar till Nordin och Romson att dessa ”glömt” nämna det stora antal kärnreaktorer som är under uppförande runt om i världen, och visst är det så. Förutom det dryga trettiotal reaktorer i USA och Europa man nämner i artikeln är 77 planerade eller under konstruktion bara i Kina och ytterligare 150 diskuteras i landet. Sedan återstår de reaktorer som är planerade i resten av världen, så att påstå att utbyggnad av kärnkraften inte skulle vara en global trend är en ren lögn.

Faktum är att om Sverige följer den takt för energieffektivisering som EU-kommissionen har slagit fast och samtidigt bygger ut den förnybara energin med två till tre procent per år kan Sverige ha en 100 procent förnybar energiförsörjning redan år 2030.

Jag antar att artikelförfattarna menar elkraftförsörjning och inte energiförsörjning här för att fasa ut de fossila energikällorna ur vårt transportsystem kommer inte under några omständigheter ske till 2030. Oavsett vilket blir det intressant när man tittar på den prognos från Energimyndigheten artikelförfattarna själva citerar, då både den totala energiförbrukningen och elförbrukningen förutspås öka fram till 2030.

Samtidigt använder Sverige i dag (per person) dubbelt så mycket energi som exempelvis Danmark. […] Fördelarna med förnybart är många. Sverige blir mindre sårbart för prishöjningar på olja och gas.

Sverige förbrukar förvisso mer energi per person än Danmark men det rör sig om 45 % mer snarare än det dubbla. En betydande orsak till detta är den tunga energiintensiva industri vi har i Sverige som Danmark till stor del saknar, men den kanske Romson och Nordin också vill rationalisera bort? Att vi med vårt nordligare läge har ett annat klimat och därmed uppvärmningsbehov eller att vårt till ytan större land ger upphov till längre transporter är inget som artikelförfattarna verkar reflektera över heller.

Vårt beroende av olja kommer inte på något sätt att påverkas av de åtgärder man pekar på i debattartikeln då olja i Sverige nästan uteslutande används inom transportsektorn och inte till elproduktion. I och med att ett kraftsystem med hög penetration av intermittenta energikällor blir ytterst beroende av tillförlitlig reservkraft kommer importen från kontinenten komma att spela allt större roll. Då man i Tyskland valt att avveckla sin kärnkraft kommer priserna på gas och kol få en betydligt större inverkan på elpriserna i Sverige än vad de haft hittills. Med andra ord tvärt om vad Romson och Nordin påstår.

Stödet för ny kärnkraft bygger på förlegade uppfattningar om dess kostnader och effektivitet. I Finland är detta tydligt. Under de tio år som Finland har byggt på sitt nya kärnkraftverk har Sverige samtidigt byggt ut den förnybara elproduktionen med tre gånger så mycket kapacitet som den nya reaktorn kommer att leverera. El från den finska reaktorn kommer att kosta cirka 20 öre/KWh mer än vad ny vindkraft kostar.

Tillägg: Det är mycket möjligt att vår förnyelsebara elproduktion ökat med en kapacitet som motsvarar tre gånger OL3 under de senaste tio åren. Tittar man däremot på hur mycket elektricitet den effekt som installerades mellan 2000-2011 faktiskt producerar per år rör det sig om 5,4 TWh, alltså drygt 40 % av vad en EPR förväntas leverera årligen. Precis som alltid använder man sig av installerad effekt istället för faktiskt producerad energi i syfte att förvilla då i synnerhet sol- och vindkraft bara producerar en bråkdel av dess installerade effekt.

Om man tittar på Elforsks rapport från 2011 ser man mycket riktigt att det skiljer nästan 20 öre/kWh mellan kärnkraft och landbaserad vindkraft. Detta är dock efter skatter och avgifter lagts på. Kostnaden innan elcertifikat, effektskatt och dylikt är 44 öre/kWh för kärnkraft och 57-59 öre/kWh för landbaserad vindkraft. Havbaserad vindkraft är inte ens med i matchen på 96 öre/kWh. De enda energislag som bedöms vara mer kostnadseffektiva än kärnkraft är kolkondens, vattenkraft och värmeproduktion från avfall. Om man nu ska diskutera kostnadsbilden tycker jag att man som politiker ska vara ärlig och ta upp den faktiska samhällskostnaden och inte något annat. Sedan kan det tilläggas att kostnaden att producera elektricitet i våra befintliga kärnkraftverk är ungefär 20 öre/kWh, inklusive alla kostnader, skatter och avgifter.

Tillägg: Som jag har visat tidigare är dessutom den effektskatt kärnkraften redan idag betalar till storleksordningen densamma som den premie man i Japan beräknat skulle krävas för att försäkra sig mot olyckor av storleksordningen Fukushima. Att kärnkraften skulle vara subventionerad är med andra ord inte längre ett giltig argument. Tvärt om kan man se det som att det är pengar från kärnkraften som är förutsättningen för att vindkraft överhuvudtaget skall kunna byggas. 

Faktumet att man i Finland, trots erfarenheterna från OL3, valt att gå vidare och bygga ytterligare två reaktorer samt bryta inhemsk uran anser jag vara bevis nog på att man inte fattar beslut itifrån förlegade uppfattningar. Om några år kommer det visa sig vilken industri som klarat sig bäst, den svenska eller den finska.

Gahrton och Wetterstrand tar i vanlig ordning upp Fukushima samt Tyskland och andra länder som valt att avvekla kärnkraften:

Hur förklarar de svenska kärnkraftspartierna att deras tyska, belgiska, italienska, österrikiska och schweiziska partivänner har kommit till slutsatsen att deras länder måste och kan klara både energiförsörjning och klimatpolitik utan kärnkraft?

Nu är det ju emellertid så att det ganska tydligt visat sig att tyskarna inte klarar sig utan kärnkraft. Den dagen de inte längre kan återstarta gamla reaktorer under vintern kommer det vara brunkol och rysk gas som får stå för uppvärmningen istället. Underlig inställning för att komma från människor som säger sig företräda ett miljöparti.

I dessa tider av uppladdning mot Iran borde det vara uppenbart att behovet av kärnkraftavveckling inte bara handlar om olycksrisk och andra direkta risker med kärnkraft, till exempel uranbrytning och avfallshantering, utan också om sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen. Iran-fallet understryker att den som behärskar kärnkraft också kan tillverka kärnvapen. Hur ska det vara möjligt att förhindra spridning av kärnvapen om det är tänkt att det ska finnas kärnkraft i vartenda land?

Alla länder som idag förfogar över kärnvapen utvecklade dessa innan någon civil kärnkraft fanns i landet. Kopplingen är snarare den omvända, att nationer som skaffat sig en kompetens inom området gärna använder sig av denna för att också skapa civil nytta. Det effektivaste sättet att förhindra sprindning av kärnvapen är att sträva efter en rättvis och stabil värld. I en sådan utgör tillgång till energi en betydande förutsättning, inte tvärt om. Krigshetsen mot Iran handlar dessutom enbart om att säkra USA:s och västvärldens tillgång till Mellanösterns olja vilket försvåras av den eventuella förekomsten av iranska kärnvapen, då detta riskerar att destabilisera hela regionen. Ingen verkar till exempel bry sig om att Saudiarabien är i färd med att bygga kärnreaktorer trots att det är en regim lika totalitär och vidrig som den iranska. Om kärnvapen eller -kraft i sig var problemet skulle väl väst anfallit Nordkorea i förebyggande syfte för länge sedan istället?

Tillägg: Om jag inte missminner mig har den iranska regimen hävdat att deras anrikningsansträngningar syftar till att producera radioaktiva isotoper för medicinska ändamål i landets forskningsreaktor och inte energiproduktion. Innebär detta att Romson och Nordin vill förhindra möjligheterna att ta fram strålkällor för behandling och upptäckt av cancer då denna verksamhet förutsätter avancerade kunskaper i kärnfysik?

Det är inte rimligt att Sverige (och tyvärr också Finland) ska kunna utsätta hundratals miljoner människor i EU, liksom framtida generationer, för risker som de själva gjort sitt bästa för att befria sig ifrån genom tuffa beslut om kärnkraftsavveckling.

Ok, men det är alltså godtagbart att exempelvis Tyskland utsätter oss för de risker dess enorma utsläpp av växthusgaser för med sig? Vattenfalls verksamhet i Tyskland släpper ut fyra gånger mer koldioxid än hela den svenska transportsektorn. Dessutom leder kolkraft till mångdubbelt fler dödsfall per producerad kWh än kärnkraft, och än någon annan energikälla också för den delen. Vilka är det egentligen som ska visa solidaritet med sina grannar?

Ett första steg kan tas i enlighet med nyligen framlagda krav från miljörörelsen: 1) en avvecklingskommission tillsätts, 2) Ringhals reaktorer tas ur drift då säkerhetsläget där är allt för allvarligt för att de ska få köras, 3) en revision av alla de svenska kärnkraftverken genomförs. Vi står inför ett elöverskott de närmaste åren som ger oss handlingsutrymme om politikerna är beredda att ta chansen.

Vi har i Sverige varit inne på avveckling av kärnkraften tidigare, påhejat av samma typ av argument och personer som idag. Ni har haft 30 år på er att hitta alternativ utan framgång. Nu hävdar ni att saken ska vara löst på ytterligare 18 år när ni i själva verket står och stampar precis där ni gjorde sist. Tycker ni att det är konstigt att det finns tvivlare? I synnerhet då elpriserna stigit till nya rekordnivåer som ett resultat av den bristfälliga energipolitik som bedrivits de senaste årtiondena på grund av er.

Sist men inte minst, var är det påstådda elöverskottet? De senaste åren har vi haft en betydande elimport. Som jag pekat på tidigare följer inte verkligheten den prognos Energimyndigheten gjorde 2008, så det kanske är dags att sluta citera den i tid och otid? Tvärt emot prognosen produceras mindre, inte mer, elektricitet nu än i slutet av 90-talet då vi upplevde produktionsrekord för elektrisk energi. Det skiljer 15 TWh mellan Energimyndighetens prognos för 2010 och det faktiska utfallet. Då förbrukningen legat mer eller mindre oförändrad de senaste tio åren innebär detta att Sverige övergått från att vara nettoexportör till att importera el. Det så ofta citerade elöverskottet kommer heller inte av sig själv utan det förutsätter en ökad kärnkraftsproduktion samt en kraftigt ökad produktion av el från fjärrvärmeanläggningar. Man kan inte peka på slutsatserna av en rapport utan att ta hänsyn till dess förutsättningar.

Bägge debattartiklarna har dock en poäng, att energipolitiska beslut måste vara blocköverskridande och långsiktiga. Tyvärr är de omnända fast i illusionen att vindkraft en dag kommer att garantera energisäkerheten i Sverige.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i elpriser, energi, foliehatt, förnyelsebar, gas, kärnkraft, kolkraft, vattenkraft, vindkraft. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Återvändsgränder

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *