Peak oil

Vintern 1949 presenterade en amerikansk doktor i geofysik en artikel i tidskriften Science som skulle göra honom världskänd. Doktorn hette Marion King Hubbert och titeln på artikeln var ”Energy from fossil fuels”. Under en sammankomst med API 1956 offentliggjorde Hubbert sina beräkningar där han förutspådde att petroleumproduktionen i USA skulle nå sin höjdpunkt i slutet av 60-talet eller början av 70-talet för att sedan gradvis avta. Hubbert var under den här tiden anställd av Shell och fick utstå avsevärd kritik för sina påståenden.

Det skulle dock visa sig att Hubbert haft rätt och 1975 gav NAS sitt erkännande till Hubberts arbete. Definitionen av peak oil, eller oljeproduktionstoppen, är tidpunkten då petroleumproduktionen i världen når sin högsta nivå, för att därefter stadigt minska. Man behöver inte ha så stor fantasi för att inse vad effekterna blir i ett samhälle där konsumtionen av råolja stiger från år till år om tillgången plötsligt börjar svikta.

Många kritiker hävdar att en eventuell produktionstopp ligger långt fram i tiden och att vi fortfarande har enorma outnyttjade oljeresurser. Det senare är helt korrekt. De konventionella petroleumreserverna, som utvunnits hittills, utgör endast 30% av de totala reserverna. Problemet är dock att majoriteten av de outnyttjade resurserna förekommer i form av oljesand och oljeskiffer. Oljan är fortfarande fullt möjlig att utvinna, men processerna är betydligt mer komplicerade och energikrävande än motsvarande för konventionell olja. På grund av de successivt stigande oljepriserna har dock dylik utvinning börjat bli lönsam.

Problemet är dock inte de totala reserverna. Om vi går tillbaka till definitionen ser vi att det är produktionstoppen som når sin kulmen. För att möta en ständigt stigande efterfrågan och en sjunkande befintlig produktion måste alltså utvinningen av den okonventionella oljan mångfaldigas. Den stora frågan är om detta är möjligt.

Oljesanden i Athabasca-Wabiskaw i Alberta,  Canada, ockuperar en yta större än England och innehåller oljereserver som uppgår till 1750 miljarder fat (vilket kan jämföras med att den totala mängden konventionell olja i hela världen har uppskattats till ungefär 1250 miljarder fat). De kanadensiska myndigheterna uppskattar att ungefär 10% av denna olja är möjlig att utvinna till dagens priser och med dagens teknologi. Omfattande projekt att exploatera området planeras och man räknar med att produktionen kan vara uppe i 3 miljoner fat per dag 2020 och kanske så mycket som 5 miljoner fat per dag 2030. Problemet är bara att världen förbrukar drygt 85 miljoner fat per dag och Kanadas största kund USA förbrukar ensamt 20 miljoner fat per dag. Inte ens om man räknar optimistiskt verkar alltså möjligheten att täcka behovet finnas. Okonventionella reserver kommer aldrig kunna förhindra produktionstoppen, utan på sin höjd förskjuta den några år.

Vad spelar det då för roll? Vi kan väl klara oss utan olja? Svaret är nej, det kan vi inte. Hela det moderna samhället som vi känner det i dag är uppbyggt med hjälp av billig och lättillgänglig energi från kol, olja och naturgas. När ett eller flera av dessa ben kapas kommer det att få dramatiska konsekvenser för världen. Energin lagrad i fossila bränslen är det som låtit mänskligheten förbruka energi snabbare än vad jorden kan ersätta den. Det moderna jordbruket är en av anledningarna till att jordens befolkning ökat  explosionsartat de senaste 60 åren. Men för varje kalori föda vi får i oss går det åt 5-15 kalorier energi, där merparten kommer från olja, till gödsel, konstbevattning, skörd, efterbehandling och transport. Hur stor befolkning kan jorden föda utan assistans av oljan? Sakta men säkert kommer världen att stanna upp med katastrofal social oro som följd. Risken är att det slutar i en total kollaps av den mänskliga civilisationen. Allt detta för att vi gjort oss beroende av ett antal, och en i synnerhet, ändliga råvaror.

Vad ska vi då göra åt saken? Finns det någon lösning på problemet? Det är väl egentligen det som är anledningen till att jag startade den här bloggen. Jag vet inte. Det jag dock vet är att det är hög tid att på allvar börja fasa ut oljan som primär energikälla. I takt med att produktionen inte förmår möta efterfrågan med följden att priset på olja stiger kommer världens samlade ekonomi att bli allt mer ansträngd vilket ytterligare kommer försvåra en dyr övergång till alternativa energikällor. Det är en ond spiral. Detta är en av anledningarna till att jag predikar att energipolitiska beslut inte bör tas baserade på förutsättningen att vissa energikällor måste subventioneras för att vara konkurrenskraftiga. Vi har inte råd med det helt enkelt.

Det är också viktigt att komma ihåg att effektiviseringar inom förbrukningssektorn är en minst lika viktig åtgärd som en evolution inom produktionen. Tyvärr tror jag inte att en global minskning av energiförbrukningen är möjlig. Även om vi i västvärlden har förutsättningar för att minska vår sammanlagda energiförbrukning ser jag inte samma möjligheter i länder som Kina och Indien idag, och utvecklingsländerna i Afrika imorgon. Vi har heller ingen rätt att neka dess befolkning den utveckling vi redan genomgått. Det vi kan göra är hjälpa dem utvecklas på ett ansvarsfullt sätt, ett sätt de kanske inte annars väljer om de agerar rent ekonomisk eller praktisk.

Kanske borde världen lyssnat mer på Tower of Power?

Tower of Power – Only so much oil in the ground