Ett vanligt argument för förespråkare av förnyelsebara energikällor på bekostnad av kärnkraft brukar peka på de höga kostnaderna för uppförandet av nya kärnkraftsanläggningar, och då ofta med referens till den tredje reaktorn i Olkiluoto som överskridit budget med bred marginal. Att kärnkraften är relativt billig i drift, åtminstone sett till produktionsvolymen, verkar dock de flesta vara överens om.
Världens största havsbaserade vindkraftpark har nyligen invigts utanför Foreness Point i den östra delen av Kent. 
Thanet Offshore Wind Farm ägs av Vattenfall och täcker ett område av 35 kvadratkilometer med sina 100 Vestas V90 vindturbiner. V90-modellen som tidigare drabbats av stora tillförlitlighets-problem, bland annat i projektet Kentish Flats, har nu omdesignats för att bättre tåla det tuffa nordsjöklimatet. Den senaste reinkarnationen, V90-3, släpptes på marknaden under 2008. Totalt har projektet kostat drygt 10 miljarder kronor att färdigställa.
Märkeffekten för V90-turbinen är 3 MW vilket ger 300 MW för hela Thanet-farmen. Generellt kan man säga att havsbaserade vindturbiner har en bättre kapacitetsfaktor då det blåser oftare och jämnare till havs än på land. Beräknat med 35%, vilket är en måttlig siffra för ett havsbaserat verk, skulle Thanet Offshore Wind Farm kunna leverera drygt 900 GWh per år. Detta ger en kostnad på 33 miljoner/MW installerad effekt och 11 miljoner/GWh produktionskapacitet.
Precis som vi tidigare kunnat konstatera för ett aktuellt solenergiprojekt är detta betydligt dyrare än ”katastrofreaktorn” Ol3. Man bör alltså tänka sig för både en och två gånger innan man anklagar kärnkraften för att ha en hög uppstartskostnad, i synnerhet om man också tar hänsyn till den förväntade livslängden på respektive projekt. Då en vindturbin levererar energi i upp mot 25-30 år gör en kärnreaktor detsamma i 50-60 år eller längre.
