I spåren av Rio+20 mötet där huvudtemat var hållbar utveckling har ett antal artiklar och debattinlägg som behandlar ämnet florerat (The Guardian, DN, DN, DN, DN, SvD och SvD). Det ena, undertecknat Fredrik Reinfeldt, Gunilla Carlsson (biståndsminister) och Lena Ek (miljöminister) menar att våra ohållbara produktions- och konsumtionsmönster utarmar jordens resurser i en omfattning som inte är långsiktigt hållbar.
Trots att skribenterna har en ideologisk bakgrund som marknadsekonomer och frihandelsälskare erkänner de dock betydelsen av korrekt prissättning av jordens resurser i form av miljöskatter och andra ekonomiska styrmedel. Tyvärr begränsar man sig som vanligt till tillväxt mätt i BNP som det högsta önskvärda och det är tydligt att ”hållbar utveckling” för politikerna i Alliansen är synonymt med ”hållbar ekonomisk tillväxt”. Det är lätt att, som Miljöpartiets Bodil Ceballos gör, ifrågasätta Alliansens utspel som populistiskt och ihåligt då det enbart sker i samband med toppmötet och då regeringens politik inte rimmar väl med målsättningen för Rio+20.
När EU inför Rio+20 förespråkar grön ekonomi förespråkar Carlsson istället fria marknadskrafter som det enda sättet att råda bot på fattigdom och miljöproblem.
Tittar man dock på resultaten från Rio+20 ser man att det är just fortsatt ekonomisk tillväxt man fokuserar på och ser som lösningen. Notera att det dessutom är just ihållande tillväxt och inte ens hållbar tillväxt man talar om.
We also reaffirm the need to achieve sustainable development by promoting sustained, inclusive and equitable economic growth […].
Grön ekonomi och grön tillväxt med andra ord. Som jag nämnt tidigare är hållbar tillväxt en motsägelse i sig självt. På en planet med ändliga resurser är evig tillväxt per definition omöjlig och en därmed en meningslös agenda att driva. En strävan efter en ökande levnadsstandard i kombination med en ständigt växande befolkning är den till synes omöjliga ekvation som vi brottas med här.
Men hurivida den är möjlig eller inte har att göra med om vi envisas med att likställa levnadsstandard med ekonomisk tillväxt.
Det högst tveksamt om ren ekonomisk tillväxt överhuvudtaget är ett relevant mått på ett samhälles tillstånd. Utveckling och välstånd bör istället definieras med mer omfattande index och värdetal, mått där inte resurser som spenderas på saker som krigsmateriel och miljöförstörande verksamhet resulterar i en positiv siffra på sista raden och där exempelvis humanitärt arbete och bistånd inte bara ses som utgifter. Miljöpartiets ekonomiskpolitiske talesperson Per Bolund berör just detta.
Ett bredare fokus, från BNP till välfärd och hållbarhet, ger större möjligheter att förändra samhället i önskvärd riktning. Med mått som till exempel bygger på människors känsla av livskvalitet, hälsa, utbildning, politisk frihet, miljökvalitet, ekonomisk och social trygghet, sammanhållning och jämlikhet blir det lättare att utvärdera om politiken för oss rätt.
Det här är steg i rätt riktning även om sådana mått är oerhört svåra att förverkliga, fast olika förslag finns förstås. Hur jämför man människors känsla för något, inte bara över tid, utan också mellan åldersgrupper, kön och kulturer? Olika individers referensramar är oerhört varierande och det någon exempelvis uppfattar som tryggt kanske en annan menar är osäkert. BNP må vara ett dåligt mått men det är åtminstone väldefinierat och accepterat vilket är en stor fördel. En övergång till ett alternativt synsätt kommer inte att ske smärtfritt eller ens frivilligt då de som tjänar mest på att behålla status quo sitter på de styrande positionerna, eller för att citera forskaren och författaren Tim Jackson.
”We are told continually there is no alternative. […] We are saying another world is possible. We have stood up and said continuing growth in the Western world is unjust, inappropriate and potentially destabilising. Having said that, we understand why governments do it, so there is an onus on us to show there are other stories and to identify the institutional innovations you might need in order to arrive at this other place.”
Sammanfattningsvis, vill vi få till stånd en förändring är det vi själva som får se till att det sker då de styrande skikten, inte bara i västvärlden utan globalt, har mycket att förlora på en dylik omställning. Åtminstone i deras egna ögon.
