Energiöverenskommelsen

Så är den länge väntade energiöverenskommelsen äntligen här. Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Centern och Kristdemokraterna står bakom överenskommelsen och övriga partier ställde sig utanför.

Under rubriken ”Mål” anger man:

Senast år 2045 ska Sverige inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, för att därefter uppnå negativa utsläpp.

Målet år 2040 är 100% förnybar elproduktion. Detta är ett mål, inte ett stoppdatum som förbjuder kärnkraft och innebär inte heller en stängning av kärnkraft med politiska beslut.

Ett mål för energieffektivisering för perioden 2020 till 2030 ska tas fram och beslutas senast 2017.

I kort innebär överenskommelsen att effektskatten på kärnkraft och den höga fastighetsskatten på vattenkraft försvinner och ersätts av en högre energiskatt samt att de kraftiga subventionerna till förnybar energi fortsätter genom att elcertifikatsystemet förlängs och utökas med 18 nya TWh till 2030.

Överenskommelsen är tydlig i det att den gamla avvecklingslagen för kärnkraft är förlegad och inte kommer att återinföras samt att det är fritt fram att uppföra upp till tio nya reaktorer i Sverige på befintliga platser.

En annan del av överenskommelsen som är glädjande är att man helt plötsligt insett att inte bara producerad energi utan även tillgänglig effekt i varje givet ögonblick är viktigt.

En stor utmaning är att förändra energipolitiken från att nästan enbart fokusera på levererad mängd energi (TWh) till att även se till att det finns tillräckligt med effekt (MW). Ett viktigt steg bör vara att se över regelverk på energiområdet och modifiera dem så att de är anpassade till effektutmaningen.

Ytterligare positiva besked står att finna under rubriken ”Stöd till förnybar energi”.

  • Ingen ytterligare ambitionshöjning ska göras fram till 2020.
  • Tekniska justeringar för att förbättra marknadens funktion, utan att öka ambitionsnivån, ska dock kunna göras för att öka tilltron till systemet.
  • Energimyndigheten ska få i uppdrag att ta fram förslag på utformning av kvotkurvan för elcertifikaten efter 2020 och ska optimera systemet för att få fram den mest kostnadseffektiva elproduktionen.

Exakt vad de två sista punkterna kommer att resultera i är dock svårt att säga idag. En negativ aspekt är dock att man under samma rubrik menar att ”anslutningsavgifterna till stamnätet för havsbaserad vindkraft bör slopas”, något som kan visa sig vara en enorm subvention. Mer är dock inte nog för vindkraftslobbyn som fortsatt efterfrågar ytterligare bidrag.

När det gäller vattenkraften är man tydlig med att nationalälvarna och övriga skyddade älvsträckor fortsatt kommer vara skyddade från utbyggnad. Detta innebär att, även om man kan göra effekthöjningar i befintliga verk, vattenkraften i Sverige inte kommer kunna expandera nämnvärt.

Både under rubriken ”Mål” och ”Användning och energieffektivisering” är det tydligt att en minskad elförbrukning är önskvärt. Detta rimmar dock illa med det betänkande som tidigare lämnats gällande beskattning av nya lätta fordon och målet om en fossilfri fordonsflotta 2030. Vill vi få transportsektorn fossilfri, och den tunga industrin också för den delen, är en ökad elförbrukning nödvändig. I synnerhet som det föreslagna bonus-malus-systemet ser ut där elfordon är de stora vinnarna. Det var trots allt så Sverige sänkte utsläppen sist, vi bytte ut olja mot el.

Sammanfattningsvis är alltså energiöverenskommelsen en stor framgång för Sverige, och övriga Europa som förhoppningsvis också fortsatt kan få ta del av vår koldioxidsnåla elexport. Jag kan dock sakna en helhetsbild där hela energisystemet hanteras på ett trovärdigt sätt och inte bara elproduktionen.

Publicerat i kärnkraft, koldioxid, olja, Sverige, transport, vattenkraft, vindkraft | Lämna en kommentar

Statusuppdatering

Aktiviteten är tyvärr låg här på bloggen, men här kommer i alla fall några tankar om läget på energifronten för tillfället.

Vattenfall gjorde för en dryg vecka sedan ett nytt utspel angående kärnkraften där man menar att utan en slopad effektskatt kommer samtliga återstående reaktorer avvecklas senast 2020. Vattenfalls VD Magnus Hall uttalar sig i SvD:

Utan investeringarna i oberoende härdkylning får vi inte köra reaktorerna vidare efter år 2020. Vi kommer inte att göra dem investeringarna om regeringen inte tar bort skatten på kärnkraft helt och hållet. Det är ett definitivt besked från oss.

Ord och inga visor. Senast i mitten av maj har Baylan lovat att industrin ska få besked om effektskattens vara eller icke vara. En tidpunkt som närmar sig med stormsteg.

Relaterat till energikommissionen och de pågående samtalen har bland annat en promemoria tagits fram där kostnader för nya produktionsanläggningar i Sverige listas. Den är i stort baserat på Elforsks senaste rapport i ämnet men refererar också IEA, Ernst & Young och IVA. Kärnkraft och vindkraft ligger, vid sidan av storskalig vattenkraft som inte kan expandera ytterligare i Sverige, alltjämt kvar som de billigaste koldioxidsnåla alternativen. Vindkraft är något billigare än kärnkraft vid höga räntor och kärnkraft billigare vid låga räntor. Följande reflektion kring kostnaden på vissa pågående europeiska projekt var dock ny för mig:

Det är värt att notera att det har rapporterats om kostnader på uppemot en krona per kWh för flera av de pågående eller byggklara projekten i EU. Skillnaden kan antas bero på högre avkastningskrav för dessa projekt jämfört med Elforsks rapport. För Hinkley Point C har det rapporterats om tvåsiffriga avkastningskrav.

De låga elpriserna drabbar inte bara kärnkraften, vindsektorn har motsvarande problem, trots att de slipper straffbeskattning samtidigt som de erhåller generösa subventioner. Intresseorganisationen Svensk Vindenergi går ändå ut och kräver ytterligare bidrag och ett kraftigt ökat produktionsmål om 60 TWh till 2030. Detta trots att just den subventionerade vindkraften identifierats som anledningen till dagens läge då inga investeringar i ny energiproduktion är lönsamma.

När det gäller transporter har den utsedde utredaren Petter Carlsson överlämnat sitt betänkande till regeringen gällande ett bonus-malus-system för nya lätta fordon. Sammanfattningsvis skulle systemet innebära en ordentlig bonus vid köp av framförallt elbilar och laddhybrider (med utsläpp av CO2 under 50 g/km) samt kraftigt förhöjd fordonsskatt för vanliga bensin- och dieseldrivna bilar (med utsläpp av CO2 över 95 g/km) de första tre åren efter köp. För fordon som drivs av alternativa bränslen och för äldre fordon skulle förslaget också innebära förhöjda skatter, dock något måttligare ökningar.

Ett problemet med förslaget, förutom att det nästan uteslutande gynnar elbilar på bekostnad av tex gasfordon, är att det inte tar hänsyn till de faktiska klimateffekterna. Ett fordon som släpper ut stora mängder CO2 per km gör så enbart under drift och ett fordon som släpper ut små mängder CO2 per km kan ändå skada klimatet under förutsättning att vägarbetet är tillräckligt stort. Detta innebär att personer som behöver stora bilar av olika anledningar men kör få km får betala en mycket hög avgift trots att de belastar klimatet relativt lite. Samtidigt kan ett fordon med låga utsläpp per km som används intensivt ge upphov till stor miljöskada för en mindre kostnad. Vidare motverkar förslaget den generella föryngringen av fordonsparken som kontinuerligt sker där fossildrivna fordon byts ut mot snålare fossildrivna fordon då dessa ändå kommer att bestraffas med kraftigt höjd skatt de första tre åren.

Det enklaste och mest rättvisa systemet för att minska koldioxidutsläppen torde vara en ökad kostnad på just koldioxid, det vill säga via bränslet, må det vara olja, etanol, biogas eller el. Vill man komplettera detta med ett bonussystem finns naturligtvis inga hinder för det.

Vidare ger en elbil en klimatfördel först när den ersätter ett annat, fossildrivet, fordons vägarbete. Ett elfordon som inte används är enbart till skada för klimatet då den största delen av dess CO2-utsläpp över livscykeln härrör till produktionsfasen. Detta då den nordiska elmixen i allmänhet, och den svenska i synnerhet, har mycket låga utsläpp av CO2. Detta är dock lite svårare att råda bot på.

Publicerat i elpriser, energi, kärnkraft, koldioxid, Okategoriserade, transport, vindkraft | Lämna en kommentar

Nedläggning av flera svenska kärnreaktorer i närtid

En nyhet, förvisso tämligen väntad, som annonserades i veckan var att fyra svenska kärnreaktorer kommer att stängas i närtid. De aktuella reaktorerna är Oskarshamn 1 och 2 samt Ringhals 1 och 2.

Det svenska kraftsystemet kommer alltså att på fem år förlora över 3 GW installerad effekt och en årsproduktion på ungefär 20 TWh (baserat på historiska data) koldioxidsnål el. För att sätta detta i perspektiv producerade all installerad vindkraft i Sverige ungefär 11 TWh under 2014.

Då Sverige för tillfället är en nettoexportör av el (nettoexporten uppgick till drygt 15 TWh under 2014) kommer nedläggningarna på kort sikt inte påverka vår förmåga till inhemsk elförsörjning på annat sätt än genom höjda elpriser och kraftigare svängningar i dessa priser. Vad som däremot kommer att påverkas är den kraft som skall ersätta bortfallet i de länder dit elen i normalfallet hade exporterats, med andra ord kol- och gaskraft i Finland, Polen, Danmark och Tyskland.

Koldioxidintensiteten för kol- och gaskondens är ungefär 1 och 0,5 kgCO2eq/kWh respektive, säg ett snitt på 0,75 kg för en blandad maskinpark. Detta innebär att de 20 TWh nedlagd kärnkraft innebär ökade utsläpp på marginalen med 15 miljoner ton CO2-ekvivalenter. För att sätta detta i perspektiv släppte hela den svenska transportsektorn ut 18,5 miljoner ton under 2013.

Som anledning till den förtida nedstängningen av reaktorerna anger både E.ON och Vattenfall de ekonomiska förutsättningarna som anledning. Ett lågt elpris och en höjd effektskatt anges i bägge fall vara anledningen. Med andra ord slog Miljöpartiets vallöfte om stängda reaktorer in. Som en direkt effekt av S+Mps förda politik med höjd effektskatt ökar nu Europas koldioxidutsläpp med 15 miljoner ton. Grattis klimatet!

Tillägg 2015-10-23: Idag fick regeringen igenom sitt förslag om ökade subventioner till förnybar el. I SvD bekräftar också Lise Nordin (Mp) regeringens mål med att straffbeskatta bort kärnkraften till förmån för vindkraften.

Lise Nordin håller med om att elpriset gör det svårt för energibolagen att bli lönsamma, men menar samtidigt att dagens beslut kommer ge de förnybara bolagen bättre ekonomiska förutsättningar.

– I dag är det svårt att få lönsamhet, så den här höjningen gör att man ökar förutsättningar. Med det här beslutet växlar vi från kärnkraften som vi såg läggas ner förra veckan till förnybara energikällor, säger Lise Nordin.

Tillägg 2016-01-14: Efter ett desperat inlägg i energidebatten där Vattenfall varnar för att hela den svenska kärnkraftsflottan kan komma att avvecklas i förtid om inte effektskatten slopas, skriver Dagens Industri idag att S är redo att sänka effektskatten. Varför? Mp har tydligt signalerat att den höjda effektskatten är ett medel för att få till skott en förtida avveckling. Har S plötsligt insett att detta kan komma att bli verklighet?

Det svenska kraftsystemet har varit tämligen ansträngt den senaste tiden med låga temperaturer över hela landet. Hur situationen skulle se ut med stora delar av, eller hela, kärnkraftsflottan avvecklad lämnas som en övning åt läsaren. 

Tillägg 2016-02-17: OKG meddelade igår att stängning av O1 kommer att ske under 2017.

Publicerat i elpriser, gas, kärnkraft, koldioxid, kolkraft, Sverige | 2 kommentarer

Var är rubrikerna?

Natten mellan torsdagen den 9 juli och fredagen den 10 juli producerade den danska vindkraften under någon timme 140% av landets energibehov. Denna händelse har sedan dess spridits som en löpeld i media som ett bevis på att en värld helt försörjd av förnybar energi är möjlig (se till exempel The Guardian, Svenska Dagbladet, Ny teknik och Supermiljöbloggen).

En månad senare, kvällen den 7 augusti, var situationen den omvända och Danmarks elsystem försörjdes till 97,5% av värmekraft som till största delen är kol- och gaseldad (andelen fossil energi i värmekraften var 82% 2013). Skärmdump från Svenska Kraftnät.dk

Den inhemska danska elproduktionen baserades alltså till 4/5 på fossila bränslen och koldioxidutsläppen var garanterat över de 440 g/kWh som annars är genomsnittet för den danska elproduktionen. Som jämförelse kan nämnas att de svenska koldioxidutsläppen är 15-20 g/kWh.

Min fråga till de etablerade medierna är nu, var är rubrikerna?! Till de gröna debattörerna, var är twitterstormen?! Varför uppmärksammar ni inte situationen i detta gröna föredöme till land nu när koldioxidutsläppen med råge överstiger de normala nivåerna som i bästa fall ”bara” är tjugo gånger högre än de svenska?

Tillägg: Det är naturligtvis fantastiskt att vindkraften kan leverera 140% av det danska behovet. Tyvärr säger det ingenting om möjligheterna för landet, eller någon annan del av världen heller för den delen, att klara sig helt på förnybar energi. Snarare är det häpnadsväckande att en trots många långa år av slit, höga elpriser och en enorm vindkraftsflotta inte lyckats få ner koldioxidutsläppen mer.

Tillägg 2015-08-13: Idag ser läget om möjligt ännu värre ut för det danska elsystemet då det i skrivande stund till 99,1% försörjs av värmekraft. Att 21 MW produceras av vindkraft innebär att motsvarande sju normalstora turbiner snurrar av de 5252 som uppförts.dk2

Vore det inte för de danska möjligheterna att importera svensk vatten- och kärnkraft, norsk vattenkraft och tysk kolkraft skulle inte det danska experimentet med stor andel vindkraft ens vara möjligt. Det kan vara värt att ha i bakhuvudet innan en hurrar över 140% vindkraft i någon timme.

Publicerat i gas, koldioxid, kolkraft, vindkraft | Lämna en kommentar

Långsam kärnkraft?

Ett populärt argument mot kärnkraft är att det skulle gå för långsamt att bygga nya reaktorer för att energislaget skall vara effektivt i kampen mot den globala uppvärmningen. I media sprids uppfattningen att energi från sol- och vindkraftverk däremot går snabbt att erhålla. Bland annat Naturskyddsföreningen och professor Tomas Kåberger vid Chalmers verkar exempelvis stödja delar av sin argumentation på denna uppfattning.

Hur ser då verkligheten ut? Annorlunda givetvis. Jag har berört ämnet vid tidigare tillfällen, exempelvis här, men tänkte den här gången göra ett djupare dyk i statistiken.

Först och främst är det viktigt att påpeka att många verkar stirra sig blinda på installerad effekt när det kommer till sol- och vindkraft istället för producerad energi. En tumregel är att kärnkraft producerar tre gånger mer energi per installerad watt än vindkraft och sex gånger mer än solkraft då kapacitetsfaktorn för ny kärnkraft är ca 0,9 mot 0,3 för vind och 0,15 för solkraft (även om solceller i nordeuropeiska förhållanden producerar kring eller under 0,1).

Det fanns exempelvis 38 GW solceller installerade i Tyskland i slutet av 2014. Då en genomsnittlig kärnreaktor har en installerad effekt på ungefär en GW kan det leda till att någon drar slutsatsen att det finns solceller motsvarande 38 reaktorer i Tyskland. Då förutsättningarna för solceller i nord- och centraleuropa inte är optimala kan vi använda kapacitetsfaktorn 0,1 ovan och komma fram till slutsatsen att det inte motsvarar mer än fyra reaktorer. Vid en närmare kontroll ser man dessutom att de 38 GW inte producerat mer än 35 TWh vilket bekräftar att kapacitetsfaktorn är så låg som 0,1.

Ett annat problem är att reaktorerna OL3 i Finland och Flamanville 3 i Frankrike används som de enda exemplen på byggtider för nya reaktorer. Det nämns aldrig att samma reaktortyp är under uppförande i Kina och att kostnaderna och byggtiden där är halverad i jämförelse med pilotanläggningarna i Europa. Tiden att färdigställa kärnreaktorer i Kina är ungefär densamma som det tog att färdigställa våra svenska reaktorer en gång i tiden, det vill säga fem till sex år.

Jag har tittat närmare på den gröna revolutionens stora hjälte Tyskland och jämfört hur deras energiewende står sig mot vår svenska motsvarighet som ägde rum under den svenska kärnkraftsexpansionen på 70- och 80-talet. Även om delar av energiewende inte lagstadgades förrän relativt sent har energiomställningen varit på den tyska agendan under lång tid. Begreppet myntades redan 1980 och energiewende har haft sin nuvarande form åtminstone sedan 2002.

Baserat på detta har jag tittat på de senaste tjugo åren, det vill säga 1995 till 2014 och under denna tidsperiod tittat på förändringen i koldioxidutsläpp från förbränning av fossila bränslen samt hur andelen sol- och vindkraft i energimixen förändras över denna tid.

För Sveriges del har jag valt att placera motsvarande tjugo år mellan 1971 och 1990, då den svenska kärnkraftsexpansionen ägde rum, och även här granskat koldioxidutsläpp från fossila bränslen. Istället för sol och vind har jag här tittat på andelen kärnkraft i förhållande till den totala produktionen.

Det första som slår mig när jag börjar granska siffrorna för det tyska miraklet är något som aldrig eller åtminstone mycket sällan nämns i media, nämligen biomassans roll i energiewende. Förespråkarna talar sig varma om sol och vind men biomassa står för en lika stor del av elproduktionen som vindkraft och betydligt mer än solenergi. Biomassa är som bekant förnybart men inte nödvändigtvis hållbart utan kräver en varsam hantering för att inte överexploateras. Vidare har biomassa, beroende på ursprung, en tendens att ge upphov till ökade koldioxidutsläpp på kort sikt och problematik relaterad till partiklar vid förbränning. Det verkar finnas en viss splittring inom miljörörelsen rörande hur man egentligen ska ställa sig till biobränslen.

Sammanställer vi statistiken framträder nedanstående bild. Här innebär alltså år ”1″ i Sveriges fall 1971 och i Tysklands fall 1995. År ”20″ betyder 1990 för Sverige och 2014 för Tyskland. Koldioxidutsläppen är normerade efter det första årets värde.

CO2_index

Två saker blir direkt väldigt tydliga. Det ena är att Sverige under den studerade perioden lyckats reducera koldioxidutsläppen med 40% medan Tyskland bara åstadkommit en reduktion på knappt 17%. Vidare ser vi att Sverige på tjugo år, lyckades ersätta i princip all fossil elproduktion med kärnkraft och landar på andelen 45% kärnkraft. Tyskland har efter de senaste tjugo årens ansträngningar inte nått längre än till 16% sol och vind i elproduktionssystemet.

Granskar vi detaljerna ser vi att huvuddelen av vår kärnkraftsexpansion skedde under blott 12 år och att en stor del av minskningen av koldioxidutsläpp också skedde under denna tid. Koldioxidindex gick från 104 1976 till 68 1984, det vill säga 36 indexenheter på bara åtta år. Tyskland har under de senaste fem åren, då hälften av tillökningen av sol- och vindkraft skett, i princip inte sett några minskade koldioxidutsläpp.

Vill någon titta vidare på andra exempel är Frankrike en bra kandidat då Sverige och Frankrike är de två länder i världen som snabbast sänkt sina koldioxidutsläpp. Även i fallet med Frankrike är det ett skifte i kraftförsörjningen från fossila bränslen till kärnkraft som varit lösningen.

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att det går betydligt snabbare att få en stor andel kärnkraft i energisystemet än sol- och vindkraft, åtminstone baserat på vad som bevisats historiskt. Detta verkar också ha en högst väsentlig påverkan på motsvarande systems koldioxidutsläpp.

Tillägg 2015-05-29: Analysen ovan tar inte hänsyn till alla omkringliggande omständigheter som kan leda till förändrade koldioxidutsläpp, exempelvis svängningar i den globala ekonomin och övriga åtgärder för att effektivisera produktionssystemen. Då ekonomiska kriser förekommit under bägge tidsperioderna anser jag dock jämförelsen trots detta ger en relativt korrekt fingervisning.

Tillägg 2015-08-05: Det kan vara på sin plats att påpeka att under den analyserade perioden ovan ökade den totala svenska energiproduktionen till drygt det dubbla medan den tyska varit mer eller mindre oförändrad. Detta är ytterligare ett exempel på hur mycket snabbare den svenska omställningen gick än den tyska.

Tillägg 2015-11-09: Forskare vid Uppsala Universitet har också tittat på ovanstående frågeställning och presenterar bilden nedan. Diagrammen visar maximal uppvisad utbyggnadstakt per capita över en tioårsperiod för förnybara energikällor till vänster och för kärnkraft till höger.

utbyggnadstakt

Tillägg 2016-03-16: Om inte ovanstående är nog för att övertyga kommer nu rapporter om att de tyska koldioxidutsläppen ökade med 10 miljoner ton under 2015. Trots massiva installationer av sol- och vindkraft lyckas alltså den tyska energiomställningen inte med dess egentliga mål, att sänka koldioxidutsläppen.

Publicerat i energi, förnyelsebar, kärnkraft, solenergi, vindkraft | Lämna en kommentar

Tyskland på väg att misslyckas med sina klimatåtaganden?

I början av 2012 skrev jag ett inlägg där jag menade att när energiewende blir för dyrt kommer tyskarna successivt börja göra avsteg från de ingångna överenskommelserna.

Hade det varit så att de europeiska utsläppstaken kunde förhindra den tyska fossila expansionen skulle antagligen det här vara början till slutet på Tysklands tid som industriell och ekonomisk stormakt. Vad som i verkligheten kommer hända är nog att man successivt börjar ignorera de överenskomna gränsnivåerna, precis som man redan gjort med exempelvis begränsningar i statsskuld och budgetunderskott.

Nu kommer de första tecknen på detta är på väg att inträffa. Tysklands ekonomi- och energiminister, Sigmar Gabriel, har deklarerat att det inte går att avveckla elproduktion från kol- och kärnkraft samtidigt. Samtidigt har ministern uttalat att det sannolikt inte går att nå de överenskomna målen med en 40 %-ig reduktion av utsläppen till 2020 utan att den inhemska industrin får betala ett alltför högt pris.

Men det kanske redan är för sent? Den tyska industrijätten BASF, världens största kemikoncern, lägger sina framtida investeringar utomlands på grund av de höga energikostnaderna på hemmaplan.

Passande nog har nu också USA och Kina för första gången ingått ett avtal att sänka utsläppen av klimatgaser. USA lovar att minska utsläppen med en fjärdedel från 2005 års nivåer till 2025. Kina däremot kan inte lova mer än att utsläppen ska minska efter 2030 och att minst 20% av energin då ska komma från källor med låga utsläpp av klimatgaser. Ett vågat löfte.

It will require China to deploy an additional 800-1,000 gigawatts of nuclear, wind, solar and other zero-emission generation capacity by 2030 – more than all the coal-fired power plants that exist in China today and close to total current electricity generation capacity in the United States.

Publicerat i kärnkraft, koldioxid, kolkraft, Tyskland | Lämna en kommentar

Vettiga klimatåtgärder?

De totala globala utsläppen av klimatgaser var under 2013 över 50 miljarder ton. Av dessa stod Sverige för 56 miljoner ton i inhemska utsläpp, eller 0,11 %. Då de totala utsläppen de senaste åren ökat med i snitt 500 miljoner ton per år innebär det alltså att de ökar med över ett Sverige i månaden. Våra bidrag till de totala utsläppen är med andra ord försumbara. Tvärt om rankades Sverige nyligen som ”världens grönaste land”.

På längre sikt, 2040-2050, menar en att de globala utsläppen måste ner mot 20 miljarder ton om vi ska ha någons chans att klara 2 gradersmålet. Med nuvarande prognoser för befolkningsutveckling skulle detta innebära i storleksordningen två ton per person och år, eller runt 20 miljoner ton för Sverige. Vill en dessutom lämna utrymme för utvecklingsländerna måste vi väst i princip bli klimatneutrala.

Med anledning av detta har Sverige ambitiösa klimatmål. I och med det förmodade regeringsskiftet kommer dessa sannolikt uppdateras framöver men i skrivande stund anger Naturvårdsverket följande:

Förutom utsläppsmål för växthusgaser till 2020 föreslår regeringen mål och strategier om att:

  • halva Sveriges energianvändning år 2020 ska komma från förnybara energikällor
  • Sverige år 2030 ska ha en fordonsflotta som är oberoende av fossil energi
  • Sveriges nettoutsläpp av växthusgaser vid mitten av detta sekel ska vara noll
  • 20 procent effektivare energianvändning år 2020
  • 10 procent förnybar energi i transportsektorn 2020

Ovanstående kommer naturligtvis inte utan en prislapp. Riksrevisionen varnar dessutom för att kostnaderna riskerar att bli högre än nödvändigt samtidigt som man pekar på brister inom såväl styrning och samordning som rapportering. Högre kostnader för exempelvis energi och transporter på grund av styrmedel riskerar dessutom att försämra vår konkurrenskraft och leda till att företag och arbetstillfällen flyttar utomlands. Och allt detta för en minskning av utsläpp som i ett globalt sammanhang är helt försumbara. Är detta en bra klimatpolitik?

Tittar en på de stora bovarna när det kommer till klimatgaser ser en att USA och Kina tillsammans står för ungefär hälften av de globala utsläppen. Tittar en vidare på relationen mellan BNP och utsläpp av koldioxidekvivalenter för Sverige, USA och Kina får en ungefär följande resultat: $7600/ton, $2400/ton och $850/ton.

Det här betyder att Sverige har en ganska effektiv ekonomi, åtminstone sett till utsläpp av klimatgaser. För varje ton vi släpper ut får vi 7600 USD i ökad BNP. USA är en tredjedel så effektiva och Kina ligger långt efter. Den kinesiska ekonomin är nio gånger mer klimatintensiv per genererad BNP-dollar.

Förutom att väst har kommit längre i sin utveckling generellt är en av de största anledningarna till att vår ekonomi är så koldioxideffektiv givetvis att vår kraftförsörjning nästan uteslutande är baserad på vatten- och kärnkraft. Anledningen till Kinas höga utsläpp är att deras till stor del är baserad på kolkraft. USA placerar sig någonstans däremellan med en betydande andel gas- och kolkraft samtidigt som de har världens största kärnkraftsflotta.

Det här borde också betyda att varje krona som satsas på klimatåtgärder i Kina ger större effekt än den skulle göra i Sverige. Närmare bestämt nio gånger större effekt. Ett förslag till klimatpolitik är därför att länder med en koldioxideffektiv ekonomi lägger sina klimatsatsningar på att ersätta kolkraftverk i Kina, där de faktiskt gör någon skillnad.

Vill en nu inte skänka miljarder i utvecklingsbistånd till en diktatur kan en tänka sig att pengarna istället går till att stärka vår inhemska konkurrenskraft inom tung, energiintensiv industri för att på detta sätt locka tillbaka produktion till Sverige. Detta ger både sänkta utsläpp ur ett globalt perspektiv till en relativt låg kostnad samtidigt som det skapar arbetsplatser och skatteintäkter.

Tillägg 2014-10-27: I vissa diskussioner förs utsläpp per person fram som ett alternativt mått för att visa att länderna i väst är de största klimatbovarna. Först och främst är detta missvisande då det inte är utsläpp per person som förändrar klimatet utan de totala utsläppen. Med andra ord, om ett land inte är tillräckligt stort spelar höga utsläpp per person egentligen ingen roll annat än möjligtvis moraliskt och politiskt.

För det andra, bilden stämmer inte. Redan idag har Kina större utsläpp per person än Sverige och vissa länder i Europa. Till och med de genomsnittliga globala utsläppen på drygt 7 ton per person och år är högre än de svenska. USA sticker dock ut som ett land med både stor befolkning och höga utsläpp. 

  • USA              22 ton/person/år
  • EU27            9 ton/person/år
  • Kina             7,5 ton/person/år
  • Sverige        5,8 ton/person/år

Ett följdargument då blir att utsläppen inom Sverige inte tar hänsyn till de utsläpp som sker i andra länder på grund av tillverkning av varor som importeras. Gör man detta hamnar utsläppen runt 9 ton per person och år. Problemet med detta är att om alla länder lägger till utsläppen på grund av import kommer de totala summerade utsläppen överskrida de totala verkliga utsläppen. Detta gör hela räkneövningen tämligen meningslös.

Ett alternativt sätt att räkna som däremot tar hänsyn till både import och export har tagits fram av forskare i Lund. Här fördelas utsläppen baserat på både produktion och konsumtion på ett sådant sätt att de totala utsläppen hela tiden är konstanta. Med denna metodik hamnar de svenska utsläppen på drygt 4 ton per person och år. Med andra ord en bra bit under genomsnittet och ner mot nivåer som börjar likna långsiktigt hållbara. Detta då varor som produceras i Sverige är extremt klimateffektiva.

Tillägg 2015-11-09: Det har visat sig att Kina konsekvent underskattat sin kolkonsumtion och nu skriver upp denna med 17% för 2013. Detta innebär en ökning av de totala utsläppen av klimatgaser på mellan 4-6% eller motsvarande ungefär 10 Sverige.

Tillägg 2016-05-19: Finanspolitiska rådet kritiserar i sitt yttrande om Miljömålsberedningens delbetänkande den nuvarande regeringens klimatpolitik och konstaterar att det är centralt att den svenska klimatpolitiken utformas på ett sådant sätt att den bidrar till att minska de globala utsläppen av växthusgaser till en så låg samhällsekonomisk kostnad som möjligt. Miljömålsberedningens förslag till förändringar av klimatpolitiken går inte i riktning mot att uppnå detta. Vidare skriver man:

Sammantaget betyder detta att svensk klimatpolitik bör – om den har ambitionen att bidra till en global lösning av klimatproblemet – inriktas på åtgärder som direkt eller indirekt bidrar till en utfasning av kolanvändningen i världen. Att lyckas med detta torde vara betydligt viktigare än att t.ex. ha en fossilbränsleoberoende fordonsflotta i Sverige till 2030.

Jag vill minnas att jag skrev något liknande här ovan…

Publicerat i ekonomi, koldioxid, kostnader, Okategoriserade, politik | Lämna en kommentar

Minskade koldioxidutsläpp?

Vetenskapsradion Klotet sände i dagarna ett inslag om en familj i Alingsås som skaffat sig solceller och nu känner sig lurade då de ekonomiska förväntningarna inte införlivats. Förutom att det är privatekonomiskt vansinne att se köp av solceller som en ”investering”, vilket bloggen Nej, det kan vi inte… skrivit ett par inlägg om, reagerar jag dessutom på något annat som nämns i inslaget.

En smart el-mätare står uppställd inne på ett bord står som visar hur mycket koldioxidutsläpp solcellerna hunnit spara in idag, 5,8 kg hittills motsvarande 14 km bilkörning.

Sparat in? I förhållande till vadå? Jag har upprepade gånger påpekat att ingen energikälla är koldioxidfri under sin livscykel, så heller inte solceller. Tvärt om är solceller relativt energiintensiva att tillverka och ger upphov till någonstans mellan 50-100 gCO2eq per kWh producerad elektricitet.

Då det genomsnittliga utsläppet av koldioxid för den svenska energimixen är ungefär 20 gram per kWh innebär det snarare att man ytterligare belastar klimatet med, i bästa fall, 30 gram koldioxid per förbrukad kWh om man producerar sin egen el med solceller istället för att använda sina två hål i väggen. Men det är klart, jämför man med fulel från solcellernas förlovade land Tyskland kanske det stämmer…

Förutom att detta faktum gör att man direkt kan ifrågasätta nyttan med egenproducerad solel i Sverige framställer det också Klotet i tveksam dager. Hur kan något som kallar sig ”Vetenskapsradion” okritiskt skriva något dylikt?

Tillägg: Det kan tilläggas att för att hamna på 50 gCO2eq/kWh har man räknat med en solinstrålning på 1700 kWh/m2 och år, vilket är nästan dubbelt så mycket som vi kan hoppas på i Sverige. Justerar man livscykelutsläppen ovan för detta är alltså en siffra strax under 100 g mer troligt för nordeuropeiska förhållanden.

Vidare har livslängden för installationerna antagits vara 30 år, något som är i det generösaste laget. I synnerhet då branschorganisationen Svensk Solenergi själva anger 20-30 år för panelerna och 15 år för växelriktaren. Det verkar dock som att de flesta livscykelanalyser tar höjd för byte av växelriktare i sina beräkningar. 

Tillägg 2014-06-12: En ny studie från Argonne National Laboratory visar att utsläppen av växthusgaser från solceller producerade i Kina är ungefär dubbelt så höga som om de vore producerade i Europa eller USA. Då ovanstående analyser inte tar höjd för detta skulle det innebära att en stor del av de solceller som installeras har livscykelutsläpp närmare 150-200 gCO2eq/kWh. Notera dock att detta specifikt avser solceller tillverkade i Kina som används i svenska förhållanden.

Publicerat i ekonomi, koldioxid, solenergi, Sverige | Lämna en kommentar

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 7

Här kommer den sjunde och sista delen i serien om vänsterns förhållningssätt till kärnkraften. De första delarna kan läsas här:

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 1

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 2

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 3

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 4

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 5

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 6

 

Baserat på fakta och empiri skulle en alltså istället kunna hävda:

  1. Kärnkraften är säkrare än andra energikällor.
  2. Kärnkraften lämnar efter sig bränsle som kan återanvändas och leverera 50-60 gånger mer energi än vad det gjort hittills.
  3. Kärnkraften är dyr men billigare än alla andra energikällor.
  4. Kärnkraftens bränsle, uran, är förvisso en ändlig resurs men tillräckligt vanligt förekommande för att förse mänskligheten med energi under tusentals år.
  5. Kärnkraften ökar inte risken för spridning av kärnvapen mer än förekomsten av strålbehandling mot cancer.

Det tycks alltså vara så att argumenten mot kärnkraft brister när en synar dem i sömmarna. Kan det kanske vara så att vänster- och miljörörelsens hållning i frågan inte alls är baserad på fakta utan rent ideologiskt betingad?

Det tidiga kärnkraftsmotståndet är bland annat sprunget ur den folkrörelse som kämpade mot kärnvapen och provsprängningar. Kopplingen dessa företeelser emellan är således gammal men lika felaktigt nu som då. Motståndet har också sina rötter i tillväxtkritiska miljö- och vänster­organisationer som snarare var negativa till konsumtionssamhället än kärntekniken, eller för att citera motståndsmannen Fredrik Sjöberg [58].

Först något om bevekelsegrunderna. För det var inte rädslan, utan något annat. Och det är förstås farligt att göra sig till tolk för andra, men jag vill påstå att vi yngre, väl pålästa miljöaktivister främst var ute efter att bekämpa resursslöseriet som sådant, och konsumtionssamhället, och i den mån vi oroade oss var det inte för strålskador utan mera för den hårt centralstyrda kontrollstat som tycktes vara en av kärnkraftens grundförutsättningar. Det var faktiskt vår framtid striden gällde, och vi strävade mot ett samhälle som kunde bli svårt att förverkliga om den äldre generationen byggde fast landet i elberoendets rävsax. Ungefär så. Avfallsfrågan var givetvis viktig, men inte central.

Internationellt ser en samma tendenser. Det var snarare möjligheterna kärnkraften förde med sig, billig och säker energi i överflöd, som en motsatte sig, snarare än tekniken i sig [59].

If you ask me, it’d be a little short of disastrous for us to discover a source of clean, cheap, abundant energy because of what we would do with it. We ought to be looking for energy sources that are adequate for our needs, but that won’t give us the excesses of concentrated energy with which we could do mischief to the earth or to each other.

Giving society cheap, abundant energy … would be the equivalent of giving an idiot child a machine gun.

We can and should seize upon the energy crisis as a good excuse and great opportunity for making some very fundamental changes that we should be making anyhow for other reasons.

Let’s face it. We don’t want safe nuclear power plants. We want NO nuclear power plants.

Allt eftersom tiden har gått har detta motstånd cementerats inom vänster- och miljörörelsen och blivit synonymt med den. En har inget intresse av att bidra till att förbättra kärnkraften, den ska avvecklas till varje pris. Detta trots att de många av de tidigare ledande motståndarna [73] nu bytt sida, till exempel medgrundaren av Greenpeace, Patrick Moore [60].

In the early 1970s when I helped found Greenpeace, I believed that nuclear energy was synonymous with nuclear holocaust, as did most of my compatriots. That’s the conviction that inspired Greenpeace’s first voyage up the spectacular rocky northwest coast to protest the testing of U.S. hydrogen bombs in Alaska’s Aleutian Islands. Thirty years on, my views have changed, and the rest of the environmental movement needs to update its views, too, because nuclear energy may just be the energy source that can save our planet from another possible disaster: catastrophic climate change.

Feministiskt Initiativ är åtminstone ärliga med sitt uppsåt när de i sin avsiktförklaring öppet redovisar att anledningen till att de vill höja skadeståndsansvaret för kärnkraftsoperatörer inte syftar till att skydda eventuella drabbade [61]:

Fi ska verka för att avvecklingen av den svenska kärnkraften snabbas på genom att skadeståndsansvaret ökar till minst 100 miljarder kronor.

Nu när grön tillväxt är det nya mantrat och behovet av ren energi globalt sett är tydligt är det dock svårt för rörelsen att spela samma kort som tidigare varför kärnkraften kritiseras på andra sätt. För att inte tappa ansiktet har kärnkraftskritiken blivit ett mål i sig. Då sanningshalten i denna kritik är tvivelaktig för att uttrycka sig milt uppmanar jag härmed vänster- och miljörörelsen att omvärdera sitt motstånd till kärnkraft eller åtminstone att inte kategoriskt motsätta sig den. Väljer en trots allt att fortsätta med kritiken bör en vara öppen med att den är vetenskapligt grundlös och baserad på känslor.

Då energifrågan är en av de viktigaste frågorna mänskligheten har att lösa blir det för mig svårt att ta både vänster- och miljörörelsen på allvar i och med detta slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften.

Referenser

[58] http://www.svd.se/kultur/radda-var-vi-aldrig_6115461.svd

[59] http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_the_anti-nuclear_movement

[60] http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/04/14/AR2006041401209_pf.html

[61]  http://www.feministisktinitiativ.se/for_en_feministisk_politik.php#j1

[73] http://www.theguardian.com/environment/2014/sep/10/friends-of-the-earth-nuclear-power-bbc-report

Publicerat i ekonomi, energi, förnyelsebar, fossila energikällor, gas, kärnkraft, kolkraft, kostnader, olja, politik, risker, säkerhet, tillväxt, uran, välfärd, vattenkraft, vindkraft | 1 kommentar

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 6

Härmed fortsätter serien om vänsterns förhållningssätt till kärnkraften. De första delarna kan läsas här:

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 1

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 2

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 3

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 4

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 5

5. Kärnkraften ökar risken för spridning av kärnvapen.

Det sista stora argumentet mot kärnkraft brukar vara att det ökar risken för spridning av kärnvapen. De flesta länder som idag förfogar över kärnvapen utvecklade dessa innan civil kärnkraft togs fram i landet. Världens första kärnkraftverk började leverera elektricitet i Obninsk 1954. Innan dess hade över 2000 atom- och vätebomber producerats samt ett antal av dessa detonerats. Israel har aldrig haft några kärnkraftverk men antas trots detta förfoga över hundratalet inhemskt producerade kärnvapen. Det finns dock undantag. I både Indien och Pakistan existerade civila kärnenergiprogram innan länderna detonerade sina första kärnvapen. Sedan finns länder som Sydafrika, Ukraina och Vitryssland som en gång förfogat över kärnvapen men avvecklat dessa inför tecknande av icke-spridningsavtalet, NPT [49], [50], [51].

Icke-spridningsavtalet är ett fördrag som skrevs på 1968 med avsikten att förhindra spridning av kärnvapen. Fördraget bygger på tre pelare, Icke-spridning, Avväpning och Rätten att använda kärnkraft fredligt. De befintliga kärnvapenmakterna förbinder sig att inte överföra kärnvapenteknologi till andra länder och de övriga medlemmarna förbinder sig att inte utveckla sådan teknologi. Vidare förbinder de fem kärnvapenmakterna sig också att minska och på sikt avveckla de egna kärnvapnen. Idag står Nordkorea, Indien, Pakistan, Israel och Sydsudan utanför avtalet [52].

Ett land som bestämmer sig för att skaffa kärnkraft, oavsett om det rör sig om inhemskt utvecklad eller köpt teknik, måste underkasta sig inspektioner av det FN-ledda Internationella atomenergiorganet, IAEA.  I gengäld förbinder sig länderna med kunskap inom kärnteknik att bistå med denna. Effekten av detta är att länder med intresse av att utveckla kärnkraftsanläggningar ges incitament att spela med öppna kort vilket underlättar för internationell insyn i deras kärnenergiprogram. Detta försvårar möjligheterna att obemärkt utveckla kärnvapen som en del i ett lands civila kärnkraftsutveckling. Ett land utan kärnkraft har det sannolikt lättare att i det fördolda utveckla kärnvapen då en inte har det internationella samfundets ögon på sig.

Väljer ett land att lämna fördraget eller inte leva upp till de förväntningar som ställs kan det internationella samfundet svara med sanktioner av olika slag. Detta har exempelvis skett mot Nordkorea, Iran och Irak.

Huvudfrågan är dock om förekomsten av kärnkraft ökar risken för spridning av kärnvapen eller om ett avvecklande av kärnkraften skulle leda till minskad förekomst av kärnvapen. Svaret på båda frågorna är sannolikt nej. Förekomst av kärnkraft i sig har ingen direkt koppling till utveckling av kärnvapen. Det bästa beviset för detta är egentligen att ta en titt på verkligheten. Trots att nästan 60 år förflutit sedan den första kärnreaktorn startade har endast nio stater utvecklat kärnvapen och av dessa hade tre kärnvapen redan innan den första reaktorn startades 1954. Detta gäller alltså trots att 31 länder använder kärnkraft för elproduktion och forskningsreaktorer av olika slag finns i över 56 länder [53], [54].

De länder där en hög andel kärnkraft i energimixen är mest aktuell och skulle göra störst nytta är dessutom de som redan förfogar över kärnvapen. Och att Sverige, Frankrike eller Tyskland avvecklar sin kärnkraft kommer inte leda till att USA eller Ryssland, eller för den delen Nordkorea, omvärderar sin kärnvapenagenda.

Detsamma gäller den omfattande kontrollstat som motståndare hävdar är en förutsättning för kärnkraft. Vi har i Sverige och i många andra länder i västvärlden framgångsrikt producerat el med kärnkraft under de gångna 40-50 åren. Om en anser att vi under denna tid levt i en oacceptabel kontrollstat böjer jag mig för denna kritik. Min åsikt är dock avvikande.

Ett vanligt påstående är att förekomsten av plutonium i använt kärnbränsle innebär att en lätt kan tillverka kärnvapen bara en har tillgång till detta. Det visar sig dock att det plutonium som produceras i civila reaktorer har en sammansättning som gör det i praktiken omöjligt att framställa vapen av och har därför aldrig använts i det syftet. Vapenplutonium måste ha en andel av isotopen Pu239 som överstiger 93% medan en i en civil reaktor stannar någonstans mellan 60-70%. För att göra kärnvapen har en alltid använt sig av specialbyggda reaktorer med militära bränslecykler som inte lämpar sig för civilt bruk [55].

När det kommer till kärnvapen baserade på den fissila isotopen U235 gäller även här att den måste anrikas till över 90% till skillnad mot 3-4% som är brukligt i kärnbränsle. Det nödvändiga kunnandet och tekniken för den typen av anrikning är inte densamma som för anrikning till bränslenivå [55].

Det är snarare så att förekomsten av kärnkraft bidragit till att minska förekomsten av vapenuran, bland annat genom det så kallade Megatons to megawatts-programmet. Programmet är ett samarbete mellan USA och Ryssland och går ut på att höganrikat uran från avvecklade ryska kärnvapen blandats ut och blir bränsle till amerikanska reaktorer. Ungefär 10% av elektriciteten i USA produceras av uran från före detta ryska kärnvapen [56].

Den ökade risk för spridning av kärnvapen som möjligtvis kan förknippas med kärnkraft är rent kunskapsmässig. En stor spridning av kärnkraft leder till ett större antal personer utbildade i ämnen som kan ha relevans för utveckling av kärnvapen. Det finns däremot inget som förhindrar att den kunskapen sprids också i en värld utan kärnkraft. Den moderna sjukvården kräver exempelvis motsvarande kompetens då de radioaktiva isotoper som är ett måste vid exempelvis diagnosticering och behandling av cancer produceras i kärnreaktorer avsedda för detta ändamål [63]. Dessa reaktorer kräver dessutom ofta höganrikat uran med en koncentration av U235 över 20%. Varför kämpar inte vänster- och miljörörelsen för att även denna verksamhet skall förbjudas?

Referenser

[49] https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_states_with_nuclear_weapons

[50] http://en.wikipedia.org/wiki/Obninsk_Nuclear_Power_Plant

[51] http://www.globalsecurity.org/wmd/systems/nuke-list.htm

[52] http://en.wikipedia.org/wiki/Treaty_on_the_Non-Proliferation_of_Nuclear_Weapons

[53] http://www.world-nuclear.org/info/Non-Power-Nuclear-Applications/Radioisotopes/Research-Reactors/#.UZfTRqKnzv0

[54] http://en.wikipedia.org/wiki/Nuclear_power

[55] http://www.world-nuclear.org/info/Safety-and-Security/Non-Proliferation/Safeguards-to-Prevent-Nuclear-Proliferation/#.UZZSEqKnzAM

[56] http://www.usec.com/russian-contracts/megatons-megawatts

[63] http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17961199.ab

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Publicerat i ekonomi, energi, förnyelsebar, fossila energikällor, gas, kärnkraft, kolkraft, kostnader, Okategoriserade, olja, risker, säkerhet, Sverige, tillväxt, uran, välfärd, vattenkraft, vindkraft | 2 kommentarer