Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 6

Härmed fortsätter serien om vänsterns förhållningssätt till kärnkraften. De första delarna kan läsas här:

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 1

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 2

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 3

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 4

Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 5

5. Kärnkraften ökar risken för spridning av kärnvapen.

Det sista stora argumentet mot kärnkraft brukar vara att det ökar risken för spridning av kärnvapen. De flesta länder som idag förfogar över kärnvapen utvecklade dessa innan civil kärnkraft togs fram i landet. Världens första kärnkraftverk började leverera elektricitet i Obninsk 1954. Innan dess hade över 2000 atom- och vätebomber producerats samt ett antal av dessa detonerats. Israel har aldrig haft några kärnkraftverk men antas trots detta förfoga över hundratalet inhemskt producerade kärnvapen. Det finns dock undantag. I både Indien och Pakistan existerade civila kärnenergiprogram innan länderna detonerade sina första kärnvapen. Sedan finns länder som Sydafrika, Ukraina och Vitryssland som en gång förfogat över kärnvapen men avvecklat dessa inför tecknande av icke-spridningsavtalet, NPT [49], [50], [51].

Icke-spridningsavtalet är ett fördrag som skrevs på 1968 med avsikten att förhindra spridning av kärnvapen. Fördraget bygger på tre pelare, Icke-spridning, Avväpning och Rätten att använda kärnkraft fredligt. De befintliga kärnvapenmakterna förbinder sig att inte överföra kärnvapenteknologi till andra länder och de övriga medlemmarna förbinder sig att inte utveckla sådan teknologi. Vidare förbinder de fem kärnvapenmakterna sig också att minska och på sikt avveckla de egna kärnvapnen. Idag står Nordkorea, Indien, Pakistan, Israel och Sydsudan utanför avtalet [52].

Ett land som bestämmer sig för att skaffa kärnkraft, oavsett om det rör sig om inhemskt utvecklad eller köpt teknik, måste underkasta sig inspektioner av det FN-ledda Internationella atomenergiorganet, IAEA.  I gengäld förbinder sig länderna med kunskap inom kärnteknik att bistå med denna. Effekten av detta är att länder med intresse av att utveckla kärnkraftsanläggningar ges incitament att spela med öppna kort vilket underlättar för internationell insyn i deras kärnenergiprogram. Detta försvårar möjligheterna att obemärkt utveckla kärnvapen som en del i ett lands civila kärnkraftsutveckling. Ett land utan kärnkraft har det sannolikt lättare att i det fördolda utveckla kärnvapen då en inte har det internationella samfundets ögon på sig.

Väljer ett land att lämna fördraget eller inte leva upp till de förväntningar som ställs kan det internationella samfundet svara med sanktioner av olika slag. Detta har exempelvis skett mot Nordkorea, Iran och Irak.

Huvudfrågan är dock om förekomsten av kärnkraft ökar risken för spridning av kärnvapen eller om ett avvecklande av kärnkraften skulle leda till minskad förekomst av kärnvapen. Svaret på båda frågorna är sannolikt nej. Förekomst av kärnkraft i sig har ingen direkt koppling till utveckling av kärnvapen. Det bästa beviset för detta är egentligen att ta en titt på verkligheten. Trots att nästan 60 år förflutit sedan den första kärnreaktorn startade har endast nio stater utvecklat kärnvapen och av dessa hade tre kärnvapen redan innan den första reaktorn startades 1954. Detta gäller alltså trots att 31 länder använder kärnkraft för elproduktion och forskningsreaktorer av olika slag finns i över 56 länder [53], [54].

De länder där en hög andel kärnkraft i energimixen är mest aktuell och skulle göra störst nytta är dessutom de som redan förfogar över kärnvapen. Och att Sverige, Frankrike eller Tyskland avvecklar sin kärnkraft kommer inte leda till att USA eller Ryssland, eller för den delen Nordkorea, omvärderar sin kärnvapenagenda.

Detsamma gäller den omfattande kontrollstat som motståndare hävdar är en förutsättning för kärnkraft. Vi har i Sverige och i många andra länder i västvärlden framgångsrikt producerat el med kärnkraft under de gångna 40-50 åren. Om en anser att vi under denna tid levt i en oacceptabel kontrollstat böjer jag mig för denna kritik. Min åsikt är dock avvikande.

Ett vanligt påstående är att förekomsten av plutonium i använt kärnbränsle innebär att en lätt kan tillverka kärnvapen bara en har tillgång till detta. Det visar sig dock att det plutonium som produceras i civila reaktorer har en sammansättning som gör det i praktiken omöjligt att framställa vapen av och har därför aldrig använts i det syftet. Vapenplutonium måste ha en andel av isotopen Pu239 som överstiger 93% medan en i en civil reaktor stannar någonstans mellan 60-70%. För att göra kärnvapen har en alltid använt sig av specialbyggda reaktorer med militära bränslecykler som inte lämpar sig för civilt bruk [55].

När det kommer till kärnvapen baserade på den fissila isotopen U235 gäller även här att den måste anrikas till över 90% till skillnad mot 3-4% som är brukligt i kärnbränsle. Det nödvändiga kunnandet och tekniken för den typen av anrikning är inte densamma som för anrikning till bränslenivå [55].

Det är snarare så att förekomsten av kärnkraft bidragit till att minska förekomsten av vapenuran, bland annat genom det så kallade Megatons to megawatts-programmet. Programmet är ett samarbete mellan USA och Ryssland och går ut på att höganrikat uran från avvecklade ryska kärnvapen blandats ut och blir bränsle till amerikanska reaktorer. Ungefär 10% av elektriciteten i USA produceras av uran från före detta ryska kärnvapen [56].

Den ökade risk för spridning av kärnvapen som möjligtvis kan förknippas med kärnkraft är rent kunskapsmässig. En stor spridning av kärnkraft leder till ett större antal personer utbildade i ämnen som kan ha relevans för utveckling av kärnvapen. Det finns däremot inget som förhindrar att den kunskapen sprids också i en värld utan kärnkraft. Den moderna sjukvården kräver exempelvis motsvarande kompetens då de radioaktiva isotoper som är ett måste vid exempelvis diagnosticering och behandling av cancer produceras i kärnreaktorer avsedda för detta ändamål [63]. Dessa reaktorer kräver dessutom ofta höganrikat uran med en koncentration av U235 över 20%. Varför kämpar inte vänster- och miljörörelsen för att även denna verksamhet skall förbjudas?

Referenser

[49] https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_states_with_nuclear_weapons

[50] http://en.wikipedia.org/wiki/Obninsk_Nuclear_Power_Plant

[51] http://www.globalsecurity.org/wmd/systems/nuke-list.htm

[52] http://en.wikipedia.org/wiki/Treaty_on_the_Non-Proliferation_of_Nuclear_Weapons

[53] http://www.world-nuclear.org/info/Non-Power-Nuclear-Applications/Radioisotopes/Research-Reactors/#.UZfTRqKnzv0

[54] http://en.wikipedia.org/wiki/Nuclear_power

[55] http://www.world-nuclear.org/info/Safety-and-Security/Non-Proliferation/Safeguards-to-Prevent-Nuclear-Proliferation/#.UZZSEqKnzAM

[56] http://www.usec.com/russian-contracts/megatons-megawatts

[63] http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17961199.ab

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i ekonomi, energi, förnyelsebar, fossila energikällor, gas, kärnkraft, kolkraft, kostnader, Okategoriserade, olja, risker, säkerhet, Sverige, tillväxt, uran, välfärd, vattenkraft, vindkraft. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 6

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *