Återvinning

En förutsättning för att skapa ett hållbart samhälle är ett stort fokus på återvinning. De totala avfallsmängderna och ökar varje år, liksom användningen av råmaterial. Det är därför viktigt att avfallet ses som en resurs och behandlas på rätt sätt.

Om man begränsar sig till Sverige och hushållsavfall återvinner vi redan idag nästan allt vårt avfall, bara 0,9 % av de 460 kg vi producerar per person och år hamnar i någon form av deponi. Det bör dock tilläggas att drygt 50 % förbränns vid så kallad energiåtervinning och det är bara knappt hälften som återvinns i egentlig mening. Statistiken till höger visar dock en avsevärd förbättring från tidigare år då en betydligt större mängd avfall hamnade i deponier utan att komma till någon nytta. Det är idag förbjudet att deponera brännbart eller organiskt avfall.

Förutom energiåtervinning, som ger el och fjärrvärme, talar man om materialåtervinning och biologisk återvinning. Materialåtervinning  sker av förpackningar, returpapper, metaller, elavfall, batterier och så vidare, Detta bidrar till att minska miljöpåverkan samt sparar energi- och råvaruresurser. Biologisk återvinning innebär att avfall behandlas genom kompostering eller rötning vilket ger upphov till biogödsel eller biogas samt återför näring till jorden.

Grundtanken bakom återvinning är givetvis sund och en förutättning för ett hållbart samhälle, men den är inte helt utan komplikationer. Att exempelvis pappersåtervinning sparar träd gäller inte i Sverige då  det är efterfrågan på timmer som styr avverkningen. För papper av kemisk massa tillverkad i moderna massabruk var det redan under 1990-talet dessutom tveksamt om återvinning gav någon energibesparing inom industrin.

Glas är en av de avfallsfraktioner där man har en hög insamlingsprocent. Miljöeffekterna av att återanvända glasförpackningar är tydliga. Man spar både energi och råmaterial. Materialet för glastillverkning är dock mycket billigt och resursen av sand och kemikalier mycket stor. Skälet att minska på deponivolym är möjligen viktigare än att spara på råvara. Visserligen går det åt mer transportenergi och värme för diskning men det blir i alla fall en tydlig miljövinst. För materialutnyttjande av glas ser bilden inte lika ljus ut. Det blir längre transport till glasfabriken och glaset måste ju smältas om och gjutas till nya produkter. Ändå ser det ut att bli en energivinst i produktionen på ca 0,6 kWh bränsle och 0,3 kWh elkraft för varje kg glas som materialåtervinns. Vinsten ligger främst i minskat behov av den kalk och soda som behövs vid nytillverkning.

När det kommer till återvinning av metaller är det framförallt järn och aluminium som avses när det handlar om hushållsavfall. Metaller är en av de avfallsformer som har en hög återvinningsfraktion och dessutom material där energibesparingen är mycket hög. Vid återvinning av järn  sparar man ungefär 75 % av energin jämfört med nyframställning och för aluminium är besparingen så hög som 95 %.  Med tanke på de stora malmtillgångar som idag är kända är det framförallt ur ett energiperspektiv man idag återvinner dessa metaller. Däremot finns många andra, mindre vanligt förekommande metaller där återvinning med tiden kommer bli mer kritiskt på grund av sinande råvaruresurser, exempelvis de så kallade sällsynta jordartsmetallerna.

Då det går åt ungefär 2 kg oljeråvara till att skapa ett kg plast är det tydligt att stora besparingar finns att göra genom återvinning. Detta visar sig dock vara problematiskt då plast inte är ett material utan ett mycket stort antal olika varianter. Olika fyllnadsmaterial, infärgningar och tillsatser leder till att olika plaster har vitt skilda egenskaper och därmed inte på ett enkelt sätt kan återvinnas tillsammans. Idag kan exempelvis bara 50-60 % av de hårda förpackningar som samlas in under producentansvaret återvinnas, resten förbränns.

Att dela upp alla plastföremål med avseende på typ av basmaterial, fyllmedel och färg blir ett enormt sorteringsarbete. Det är helt enkelt diskutabelt om värdet av material- och energibesparingen samt den minskade miljöbelastningen står i proportion till den synliga kostnaden och till konsumentarbetet för materialåtervinningen. Är däremot energibesparing huvudargument visar det sig att plast teoretiskt är det viktigaste materialet att återvinna, till och med viktigare än aluminium. Anledningen är att plast utgör en stor del av bruttoavfallet vilket leder till att produkten av vikt och energivinst per kg blir störst för plast.

När det gäller just plast är en möjlig lösning att, liksom inom industrin, till större del standardisera de nyttjade plasterna till ett fåtal vilket skulle underlätta sortering och därmed återvinning. Att ha återvinning i åtanke då man utvecklar en ny produkt blir givetvis mer eller mindre en förutsättning för ett lyckat resultat. Att ta fram produkter som lämpar sig väl för reparationer, uppgraderingar eller andra typer av återanvändning till skillnad från dagens slit-och-släng-produkter är också ett steg i rätt riktning. Ett tydligare fokus på kvalitet och en längre livslängd lönar sig antagligen i slutänden, både med avseende på energi och materialförbrukning.

Ett annat mer generellt förslag som gäller de flesta material är att förflytta ansvaret för återvinningen tillbaka till kommunerna. Detta skulle leda till en mer fastighetsnära insamling vilket sannolikt underlättar för hushållen då man bland annat skulle slippa resor till och från återvinningsstationerna. Man tror också att en och samma insamlare skulle leda till en förenkling av sorteringen för hushållen. Alla håller dock inte med om detta.

Avslutningsvis, och med risk för att verka enkelspårig, finns det ytterligare ett område där återvinning bör prioriteras: kärnkraften. Istället för att konstruera ett slutförvar som skall hålla i hundratusen år (vilket i och för sig är överdrivet men det får bli ett senare inlägg) bör det använda kärnbränslet återanvändas så den återstående energin också kan komma till nytta. I dagens lättvattenreaktorer utnyttjas nämligen inte mer än ett par procent av den tillgängliga energin i uranet. Inte bara leder återanvändning till ett bättre nyttjande av naturresurserna utan också till ett avfall som är betydligt mindre aktivt och endast kräver en kortare tid i slutförvaret. Det är till och med tveksamt om det nuvarande förslaget att för all framtid begrava högvärdig energiråvara är förenligt med de svenska miljömålen för ett hållbart samhälle.

Tillägg 2012-08-14: Svd har i ett antal artiklar under sommaren behandlat el- och värmeproduktionen i Sverige och hur denna är relaterad till sophanteringen här och i Europa. Man kan tycka att energiåtervinning av 50 % av vårt avfall låter mycket, men det visar sig vara en förutsättning för att våra fjärrvärmenät skall fungera.

Tittar man på Energimyndighetens flitigt citerade prognos som sträcker sig fram till 2030 ser man att avfall beräknas utgöra en betydande del av bränslebehovet. Över 30 % av fjärrvärmen förutspås komma från förbränning av avfall, vilket motsvarar 20 TWh. Det totala energitillskottet från avfall beräknas bli 23 TWh vilket kan jämföras med prognosticerade 11 TWh från vindkraft (vindkraften levererade ca 6 TWh 2011). 

Redan idag importerar vi över 700000 ton sopor från våra grannländer för att ha bränsle till våra kraftvärmeverk vilket i sin tur leder till att hundratusentals ton giftig slagg och aska måste deponeras någonstans. Frågan är hur hållbart detta är och hur lämpligt det är att öka importen till de 1,6 miljoner ton som beräknas behövas framöver för att energikalkylen skall gå ihop? Är fjärrvärmesystem som är beroende av utländskt avfall rätt väg att gå och vad ersätter denna import i händelse av förändrade spelregler eller en långvarig lågkonjuktur med minskad tillgång på utländska sopor?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i återvinning, ekonomi, energi, hållbar utveckling, kostnader, olja, politik, Sverige, uran. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *