Evig tillväxt?

Är evig tillväxt möjlig i en ändlig värld? För mig är det i det närmaste en självklarhet att så är fallet, men då bör man definiera vad som avses med tillväxt. Menar vi fler producerade prylar och arbetade timmar eller ett högre välmående hos befolkningen? Jag personligen avser det senare men det finns nog inte en regering någonstans i världen som inte är av åsikten att ett växande BNP är tecken på framgång för landet. BNP visar det samlade värdet på alla varor och tjänster som produceras under en viss tidsperiod och används traditionellt som en indikator på välstånd och framgång. För den fortsatta diskussionen får därför tillväxt komma att avse ekonomisk sådan i form av BNP även om man kan ifrågasätta hur meningsfullt begreppet är när tryckande av digitala pengar också leder till ökande BNP.

För att producera en ständigt ökande mängd varor samt underhålla en ständigt ökande befolkning krävs ett antal olika komponenter, men den gemensamma nämnaren är energi (eller kanske exergi om man skall vara petig). Den ekonomiska expansion vi upplevt under de senaste århundradena i allmänhet och under de senaste 50 åren i synnerhet bygger på ett allt större nyttjande av fossila bränslen. Under de första 100-150 åren framförallt kol och under de senaste 50 åren desto mer olja. Idag står fossila bränslen för över 80% av världens primära energibehov och visar inga tecken på att avta. Under en period utnyttjades effektiviseringen inom tillverkningen delvis till att minska arbetstidsuttaget hos befolkningen men under de senaste 50 åren har detta varit konstant eller ökande och fokus har snarare varit på maximering av producerade enheter. En ständig ekonomisk tillväxt ihop med en ständig befolkningsökning för alltså med sig en exponentiellt ökande produktion av varor och tjänster och därmed nästan en motsvarande ökning av energibehovet. Även om energieffektiviseringar gjort mycket för att minska energiförbrukningen i produktionsleden (och inom övriga delar av samhället) är utveckling inom området långt ifrån omvänt exponentiell vilket innebär att också energibehovet ökar exponentiellt, om än något långsammare. Vidare leder Jevons paradox till ökade behov snarare än minskade i spåren av en effektivisering. Slutligen utgör de fossila energiresurserna en i allra högsta grad ändlig tillgång, varför evig tillväxt inte är möjlig i dess allmänt accepterade betydelse.

Den kommande bristen på resurser, framförallt energikällor men också mineraler, odlingsbar mark, färskvatten och så vidare, är sannolikt det största hotet mot vårt samhälle som vi känner det idag. Löser vi energiproblematiken kommer situationen till viss del vara en annan då en i princip obegränsad tillgång på billig och hållbar energi i sig skulle verka som en lösning, eller åtminstone dellösning, på de övriga problemen. Med billig energi kan vi bryta mineraler som idag existerar i för låg koncentration för att vara möjliga att utvinna. Med billig energi kan vi konstbevattna öknar och annan idag ej odlingsbar mark. Med billig energi kan vi avsalta havsvatten. Med billig energi blir det lönsamt att återvinna och ta hand om avfall som dumpas idag. Listan kan göras lång.

Om vi inte löser energiproblematiken, och kanske till viss del även om vi gör det, finns i princip tre vägar att gå. Det första alternativet, och den väg vi redan är inne på, är att fortsätta som vanligt och låta marknaden lösa eventuella problem. Att detta kommer resultera i katastrof tror jag att många inser. Även om höga priser exempelvis leder till nyttjandet alternativa energikällor finns fortfarande det kortsiktiga tänkandet kvar och kravet att maximera vinst. Riskerna är att beslutsfattare inte ser till de lågsiktiga följderna av sitt agerande vilket bara leder till att det slutliga fallet blir desto hårdare, men också att skadorna på miljön trappas upp till en nivå då de blir oåterkalleliga. Ett exempel på detta är utvinningen av oljesand och skifferolja, med dess mycket höga koldioxidavtryck samt omfattande miljöpåverkan i de exploaterade områdena, i spåret av de senaste årens höga oljepriser.

Den andra vägen, vilket många gröna tänkare förespråkar, är någon sorts ”återgång till naturen”. Vad man exakt menar med detta varierar självklart från person till person, men huvuddragen är att människan måste decentraliseras, överge det industrialiserade samhället och återgå till att lokalt bruka jorden, samt att göra detta ekologiskt och långsiktigt hållbart. Det moderna jordbruket har förvisso sina brister men en sak talar för det, dess effektivitet. Dagens jordbruk är måhända energiintensivt men att tro att lokala jordbruk skulle kräva mindre energi per producerad enhet är en villfarelse. Dessutom står förädling, paketering och transporter för en större del av födoindustrins energiförbrukning än jordbruket i sig och riskerna inom dessa delar av sektorn kan säkerligen mitigeras på andra sätt än enbart genom decentralisering av jordbruksområdena. Exempelvis kan hel- och halvfabrikat slopas, förändrade paketeringsnormer kan införas med ökade möjligheter till enkel återvinning, transporter kan företas med tåg istället för flyg och lastbil. Vidare, hur tror man exempelvis att Sverige skulle se ut om vi var tvungna att odla vår egen föda och sköta våra egna djur? Undersök hur många timmar om dagen man arbetade som jordbrukare i Sverige för ett par hundra år sedan. Hur mycket tid skulle finnas över till andra sysslor?

Nu kanske man resonerar: vi behöver väl inte utföra några andra sysslor för inget från vårt ”gamla” samhälle behövs. Är det så? Visst kan vi uppfylla de mest grundläggande behoven med det naturen kan ge men det finns sannolikt flera bekvämligheter som väldigt få är beredda att ge upp. En av dessa och en som dessutom samlar den mest avancerade teknologin från en mängd områden är sjukvården. Jag vill leva i ett hållbart samhälle men jag vill samtidigt ha tillgång till strålbehandling mot cancer. Jag vill leva i en värld utan miljöförstöring med jag vill samtidigt kunna operera bort en inflammerad blindtarm utan att se fram emot en säker död. Jag vill leva i en värld där inte polarisarna smälter men jag samtidigt inte att spädbarn ska behöva dö av komplikationer som idag anses triviala.

De som förespråkar den här omläggningen får gärna förklara för mig hur man snickrar ihop en magnetröntgenkamera eller framställer bromsmediciner med särskilt utvalda DNA-sekvenser i byns snickeri. Jag hävdar att den teknologi vi drar nytta av inom sjukvården är omöjlig utan en viss industriell infrastruktur och att denna infrastruktur i sin tur inte är möjlig utan annan infrastruktur, och så vidare. Har man nått så långt ser jag inget incitament till att ”avindustrialisera” världen. Vi lever i en tid där vi har möjlighet att dra nytta av årtusenden av teknologisk utveckling, summan av snillet hos alla innovatörer och tänkare som existerat på jorden. Att kasta bort detta vore ett hån mot mänskligheten. Det finns givetvis andra områden än sjukvården som är ytterst användbara som exempel. Många ser exempelvis framför sig att deras byar får elektricitet från lokala vindkraftverk men vad de inte verkar tänka på är att dessa kräver jordartsmetaller för att tillverka och halvledarkretsar för att styra. Hur mycket ved tror man förresten det kommer gå åt om sju miljarder människor flyttar ut på landet för att bli självförsörjande? Bränsle för matlagning är redan idag en bristvara i många tätbefolkade utvecklingsländer och utsläppen från vedeldning är betydande och leder till enorma hälsoproblem. Jag skulle vilja se Storbritanniens 60 miljoner invånare ge sig ut för att hugga ved till söndagssteken. Eller rättare sagt, jag vill nog inte det för antagligen räcker de engelska skogarna bara till en stek per hushåll.

Det finns dock en tredje väg att gå, där vi drar nytta av all vår kunskap och låter den arbeta för oss istället för mot oss. Syftet med teknologin är att avlasta människan, varför inte låta den göra det? I en ekonomi med nolltillväxt måste givetvis grundläggande ekonomiska ”sanningar” raseras och världen betraktas med nya ögon, men det är långt ifrån ett nytt begrepp. Även om många av de praktiska monetära aspekterna enligt mig är oväsentliga, såg exempelvis både Smith och Keynes framför sig en dag när fortsatt ekonomisk tillväxt inte längre är möjlig och ekonomin övergår till ett stabilt läge (även om dessa idéer inte uppskattades av samtiden). Det enda som har någon betydelse för huruvida systemet kan fungera är behov och tillgång till resurser samt fördelningen av dessa. Även M. King Hubbert såg en ekonomi med nolltillväxt som den enda möjliga hållbara framtiden för vår civilisation där teknologin används för att minimera det arbete människan behöver utföra istället för att maximera vinsten till ett fåtal. Teknologin och resurserna för att garantera världens befolkning en dräglig tillvaro finns, däremot finns det idag inga ekonomiska incitament att förändra det nuvarande systemet. I synnerhet inte när de som tjänar mest på att behålla status quo sitter på de styrande positionerna.

Det vi pratar om är alltså en revolution, en ekonomisk sådan. En omvälvning i sättet att se på vårt samhälle där man går ifrån att maximera produktion och konsumtion till att minimera slöseriet av resurser trots bibehållen levnadsstandard och teknologisk utveckling. Det visar sig delvis vara en myt att ett ständigt ökande BNP per automatik leder till ökat välstånd och ökad lycka. Det gäller bara att öka förståelsen för detta faktum och säkerställa att omvandlingen till en hållbar framtid sker i ett globalt samförstånd. De 18 Nobel- och Ekonomipristagare som medverkade vid 3rd Nobel Laureate Symposium on Global Sustainability är av samma åsikt och skrev för ett par veckor sedan under dokumentet the Stockholm Memorandum: Tipping the Scales towards Sustainability med rekommendationer till världens beslutsfattare om viktiga och omfattande åtgärder för global hållbar utveckling. Det finns inga förlorare i den här omställningen, bara vinnare. Väntar vi däremot till dess vi står vid ruinens brant kommer sannolikt alla bli förlorare.