De senaste månaderna

På grund av personliga orsaker har jag inte haft möjlighet att skriva några inlägg de senaste månaderna. Till min stora förtret har det under just denna tid hänt otroligt mycket i världen, inte minst ur ett energiperspektiv. Jag talar framförallt om inbördeskriget i Libyen och tsunamin som drabbat Japan.

Upproren i Nordafrika och Mellanöstern fortsätter och Libyen är nu det land där situationen är som mest kritisk, vilket bland annat tydliggörs genom den NATO-insats som för närvarande genomförs. Att många europeiska röster höjts till förmån för ett militärt ingripande i Libyen, till skillnad från övriga länder i området som drabbats av inre stridigheter, är föga förvånande med tanke på hur beroende flertalet europeiska länder är av den Libyska finoljan. Eftersom jag ligger några månader efter i rapporteringen känns det inte så relevant att analysera situationen vidare.

Situationen för tre av reaktorerna i Fukushima är fortfarande mycket allvarligt och för några dagar sedan gick operatören Tepco officiellt ut och erkände att de värst drabbade reaktorerna räknas som permanent kasserade. Vad som är ytterst olyckligt här är rapporteringen i media som till 90 % handlat, och fortfarande handlar, om de skadade reaktorerna och inte det fruktansvärda lidande som tsunamin gett upphov till. Ett fåtal anställda vid kraftverket har fått sätta livet till i de vätgasexplosioner som ägde rum under dagarna direkt efter skalvet men sedan dess har ingen drabbats. Detta bör sättas i relation till de tiotusental som är försvunna eller som bekräftats döda samt den halv miljon som är hemlösa som följd av tsunamin. Vart har deras medieutrymme tagit vägen? Eller säljer helt enkelt potentiella härdsmältor fler lösnummer?

Hur kärnkraftmotståndarna sedan kan använda Fukushima som ett slagträ i debatten är ett mysterium för mig. Här har vi sex reaktorer, mellan 30 och 40 år gamla, som klarat sig oskadda genom en jordbävning som med råge överskred deras designgränser samt fungerat felfritt under avstängning och nödkylning. Först sedan samtliga externa dieselaggregat översvämmats av en tsunami flera meter högre än vad anläggningen designats för uppstår problem. Trots att ett flertal vätgasexplosioner totalförstört reaktorbyggnaderna har reaktor-inneslutningarna hållit och tillsammans med personalens oerhörda insatser kraftigt begränsat risken för okontrollerade radioaktiva utsläpp till omgivningen. Precis som med Three Mile Island har jag svårt att se hur detta kan ses som något annat än ett bevis på att tekniken och de processer som finns på plats fungerar.

Man kan naturligtvis ha åsikter om hur lyckat det är att placera den här typen av anläggningar i ett område med samma höga seismiska aktivitet som i Japan. Samtidigt, vad är alternativet? Japan lider av en otrolig brist på inhemsk energi vilket gör att massiv import av kol och naturgas är de enda egentliga alternativen till kärnkraft. Hur många döda hade 40 års drift av kolkraftverk med motsvarande effekt gett upphov till? Vilka hade skadorna blivit på natur och klimat?

Som ett brev på posten stoppar nu ett flertal länder sina planer på expansion av kärnkraften, bland annat Storbritannien och Kina. Tyskland går ett steg längre och stänger tillfälligt ner sju reaktorer varav ett fåtal antagligen permanent. Självklart är förbättringar av säkerheten aldrig av ondo, men det är ett arbete som skall ske, och sker, kontinuerligt som en naturlig del av verksamheten, inte genom plötsliga känslopåkallade infall av politiker som är rädda för bristande stöd hos väljarskaran. Många kärnkraftsskeptiker hävdar att bristen på intresserade investerare i ny kärnkraft är ett bevis på att dessa ser för stora ekonomiska risker i vid en potentiell olycka. Sanningen är nog att de ser för stora ekonomiska risker i svängande opinion hos väljare och politiker.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Fukushima, kärnkraft, olja, risker. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till De senaste månaderna

  1. Thysell skriver:

    Man kan göra hur mycket man vill med processer och teknik, man kan ändå inte bygga bort sig helt och hållet från den här typen av naturkatastrofer. Det gör att den enda kritik som är någorlunda legitim är att man kan ifrågasätta om man överhuvudtaget ska hålla på med saker som kan ställa till det väldigt ordentligt om det går snett.

    En vinkel angående Libyen som jag har funderat lite på är varför man går in och ska ställa ordning nu? Givetvis är vi sugna på finoljan, men den flödade friskt även när diktaturen var i full fart för inte så länge sedan. Kadaffi hade ju i princip börjat få övertage, så en insats som stödjer rebellerna känns som att den har en förlängande effekt på konflikten med mer våld, död och lidande för den befolkning man säger sig stödja till följd. En förlängd konflikt leder ju också till osäkrare oljeleveranser och ett enormt oljeutag. Så jag är lite kluven, det känns som att nått mer är bakom, inte bara den uppenbara oljan. Kanske ensamrätt?

    • Johan skriver:

      Nej, ingenting går att göra helt riskfritt. Visst kan, och bör, man ifrågasätta om man överhuvudtaget ska hålla på med kärnkraft. Samtidigt får man ställa det mot alternativen och vilka de ekonomiska, sociala och miljömässiga effekterna blir då. Skillnaden är väl att exempelvis ett kol- eller gaskraftverk ”går snett” (om man ser till påverkan på omgivningen) kontinuerligt under normal drift och ett kärnkraftverk enbart vid ett eventuellt felfall. Man får värdera vad som är minst skadligt för samhället över tid. Sedan tillkommer ju hela diskussionen om energitillgänglighet och -säkerhet samt tillgång till bränsle i framtiden.

      Det är väl främst instabilitet man är rädd för. De saudiarabiska makthavarna är ju inte direkt kända för sin medmänsklighet men västvärlden låter ju dem hållas så länge oljan flödar. Jag vill minnas att Gadaffi hotade med att förstöra sina oljefält när det började se risigt ut för hans del och det kanske var något man inte vågade riskera? När krigslyckan sedan vände kanske planerna på ett angrepp var så långt gångna att det var för sent att dra sig ur? Men visst, ensamrätt är ju ett alternativ, som i Irak.

Lämna ett svar till Johan Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>