För den som är intresserad av kärnkraft och problematiken med slutförvar av kärnavfall kan jag rekommendera Into eternity av Michael Madsen som finns tillgänglig via SVT Play till och med den 6:e mars. Förutom att följa bygget av det första riktiga slutförvaret för utbränt kärnbränsle, Onkalo, intill Olkiluoto i Finland, tar filmen upp några av de filosofiska frågetecknen med att skydda kommande generationer i 100000 år.
Hur säkerställer man kommunikation med den civilisation som besitter jorden tusentals generationer senare? Är det överhuvudtaget möjligt att förmedla information över ett sådant tidsspann? Kanske skapar varningsskyltar bara nyfikenhet och lockar framtida upptäckare ner i berget på en skattjakt? Är det kanske bättre att helt dölja förvaret än att skylta med dess faror? Det är ganska tydligt att eventuell framtida mänsklig påverkan ses som ett betydligt större hot än geologiska rörelser i urberget som är förhållandevis lätta att förutse.
Det här är en högst aktuell fråga även för oss Svenskar då Sverige också planerar att bygga ett slutförvar av samma typ som man arbetar på i Finland. En ansökan väntas inkomma till regeringen i mars i år och som många säkert redan känner till är Forsmark redan utsett till platsen för det svenska förvaret.
