Idag offentliggjordes en rapport som Price Waterhouse Coopers tagit fram på uppdrag åt basenergins energisamarbete SKGS (SKGS står för Skogen, Kemin, Gruvorna och Stålet) med titeln ”Vad kostar kraften?”. Den innehåller en kostnadsjämförelse för ny kraftproduktion mellan vattenkraft, kärnkraft och vindkraft med styrmedel och andra skatter undantagna.
Två olika finansieringsalternativ för kärnkraft undersöks vid sidan av de två förnyelsebara produktionsalternativen och föga förvånande är det ett av kärnkraftsalternativen som kammar hem första platsen. 
Tre olika kostnadsscenarion behandlas och i ”basscenariot”, som kostnadsmässigt mest liknar verkligheten som den ser ut idag, hamnar det ena kärnkraftsalternativet på ett elpris på 295 SEK/MWh mot vattenkraftens 391 SEK/MWh och vindkraftens 645 SEK/MWh. Siffrorna anger nödvändigt elpris, utan hänsyn till skatter och subventioner, för att investeringarna i de olika produktionskategorierna ska vara lönsamma med marknadsmässiga avkastningskrav. Det bör dock tilläggas att den skatt som åläggs kärnkraften för hanteringen av kärnbränslet är medtagen då denna hantering är ett krav för driften och därmed att likställa med en driftskostnad.
Kritiska röster höjdes givetvis omedelbart. Vindkraftsbranschen ifrågasätter beräkningarna, bland annat för att konsulterna räknat med för kort livslängd på vindkraftverken. I rapporten används en livslängd på 20 år, vilket PwC grundar på egna erfarenheter från vindkraftskalkyler. Men också tillverkare listar livslängder i storleksordningen 20 år så vad klagomålet grundar sig på förstår jag inte. Vidare hade vindkraftskonstruktörerna gärna sett en högre siffra för tillgängligheten än 26% vilket jag har svårt att motivera, i synnerhet för landbaserad vindkraft vilken avses här. Tittar man på statistik för exempelvis Norden är 25% ett ganska realistiskt kapacitetstal. Norge visar de högsta tillgänglighetstalen på 31-34% och övriga Norden hamnar mellan 22-24%.
Ska man fortsätta kommentera rapporten anser jag att en livslängd på 40 år för en ny kärnreaktor lite i underkant. 50 år eller till och med längre är nog närmare verkligheten, även om inga livstidsförlängande investeringar görs.
Det jag dock reagerar mest på är statssekreterare Ola Alterås (C) kommentar i DN (nätupplagan 1/10-2010) där han har svårt att se vitsen med ett elpris som inte tar ansvar för den verklighet basindustrin lever i:
Miljöskatter och olika regleringar finns ju där i syfte att priset ska spegla den verkliga samhällsekonomiska kostnaden. Det gör ju inte de rena marknadspriserna.
Nu är väl ändå Alterå ute och cyklar? Om en nation har ett ändligt kapital att investera och vill maximera energimängden ut från detta kapital, är då inte kostnaden UTAN skatter och straffavgifter det bästa och ENDA sättet att uppskatta detta? Eller kan man kanske lämna statliga subventioner på 100% till vindkraftsproducenter och då blir det helt plötsligt gratis för samhället att skaffa miljövänlig energi? Nej Alterå, det är skattebetalarna som står för subventionerna och de vill med största säkerhet se dessa göra största möjliga nytta.
Jag har full förståelse för ansträngningarna att med subventioner och straffavgifter fasa ut fossila bränslen. Då detta är en försvinnande resurs är detta en övergång som förr eller senare måste komma, men att utnyttja samma medel för att straffa en möjlig ersättare anser jag vara en direkt samhällsfara då övergången blir betydligt kostsammare för samhället som helhet.
Pingback: Peak oil | energibloggen